Svårt att veta varför urinblåsa är överaktiv En överaktiv urinblåsa kan ha flera olika orsaker och denna studie visar att dagens sätt att klassificera problemen många gånger är alltför grov och kan leda till felaktig indelning. Vid svåra problem krävs ibland ett större kirurgiskt ingrepp, men även mindre kirurgiska metoder finns idag tillgängliga. Syftet med denna studie har varit att förbättra diagnostiken vid misstanke om överaktiv blåsa och undersöka hur vanligt det är med neurologiska orsaker. Överaktiv blåsa är ett symtom som vanligen yttrar sig i att man ständigt känner sig kissnödig och har svårt att hålla sig torr. Detta kan bli ett stort socialt handikapp och få en stor inverkan på den drabbades livskvalité. Uppskattningsvis lider cirka 100 miljoner människor i västvärlden av detta tillstånd. Problemet är av mycket stor hälsoekonomisk betydelse. Den överaktiva blåsan är ofta ett symtom vid neurologisk sjukdom eller skada men kan lika ofta ses hos patienter utan känd neurologisk sjukdom. Diagnosen ställs med tryckmätning i urinblåsan, så kallad cystometri. Avhandlingsarbetet har visat att om man fyller blåsan med lidocain, ett vanligt lokalbedövningsmedel, i samband med cystometriundersökningen kan man lättare ställa rätt diagnos. Forskarna har i detalj undersökt en grupp patienter med överaktiv blåsa. Överraskande nog uppvisade majoriteten neurologiska problem och åtta av fyrtiofem erhöll en neurologisk diagnos. Ingen av patienterna hade några symtom, ej heller fanns något i deras sjukhistoria som talade för neurologiska problem. Fynden talar för att den nu gällande klassifikationen av överaktiv blåsa är otillräcklig och leder till felklassificeringar. Dessutom visar studien att det är viktigt att göra en neurologisk utvärdering. Två nya och principiellt olika kirurgiska metoder har studerats. Nio patienter har fått en elektrod inopererad direkt mot en nerv i korsbenet och via en pacemaker ges signaler som dämpar urinblåsan. Effekten av implantationen har varierat och även påverkats av yttre faktorer. Majoriteten av de implanterade patienterna har haft god nytta av sin utrustning men ett stort antal justeringar av elektrodläge, frekvens och intensitet har krävts. Hos trettio patienter, med svåra och invalidiserande symtom av sin överaktiva blåsa, har ett större kirurgiskt ingrepp utförts, där blåsans egenskaper förändrats med hjälp av ett tarmavsnitt som lagts in i blåsväggen. Majoriteten av dessa har blivit kontinenta och besvärsfria samt anger sig vara nöjda med sin vattenkastning efter ingreppet.