Margareta av Navarra (1492-1549) är för eftervärlden känd som syster till Frans I av Frankrike och som författare till novellsamlingen Heptameron (1558-1559). Hennes utbildning och hennes intresse för litteratur gjorde henne till en ovanligt bildad kvinna med inflytande inom många områden. Hon var djupt engagerad i tidens religiösa skeenden - detta är den epok då motsättningarna mellan protestanter och katoliker växte sig allt starkare - och hon stod i nära kontakt med kyrkomän som verkade för att reformera den katolska kyrkan. Ett av hennes poetiska verk fördömdes 1533 såsom kätterskt av Sorbonne, som stod för den konservativa katolicismen.
Heptameron är hennes enda kända verk på prosa. Dess noveller omges, liksom i Boccaccios Decamerone, av en ramberättelse där tio personer, fem män och fem kvinnor, framför ett antal berättelser av både sedesam och skabrös karaktär. Britt-Marie Karlssons vhandling syftar till att klarlägga de antitetiska strukturer som präglar texten på flera nivåer. På ett lexikaliskt plan ställs kontinuerligt olika ord, uttryck och begrepp mot varandra på ett sätt som effektivt styr läsningen så att det framstår som om läsaren själv väljer mellan dygd och last, gott och ont, ärbarhet och skam.
Denna teknik skapar en rytm i texten som går igen på ett mer övergripande och strukturellt plan. Det gäller bland annat den dialog som de tio berättarna för kring novellerna. Dialogen kan ses som ett stycke mondän konversation, typisk för sin epok, samtidigt som den har ett djupare syfte än så, med rötter i en dialogtradition som går tillbaka till Platon. Diskussionerna blir ofta livliga då rådande ideal och konventioner, till exempel beträffande förhållandet mellan könen, ifrågasätts. Novellerna utgör här argument och motargument i en debatt som aldrig tar slut. I argumentationstekniken kan utläsas en kritik av de spetsfundigheter som logiker och teologer vid Sorbonne använde sig av, och som häftigt kritiserades av tidens humanister.
I Heptameron kontrasteras novellberättandet med högläsning ur Bibeln, och här kan en utveckling skönjas i den hänryckning som de tio huvudpersonerna ger uttryck för, och som intensifieras för var dag som går. Bibelläsningen utgör ett slags subversiv verksamhet, då den leds av en kvinna, samtidigt som den utestänger munkarna vid det kloster där sällskapet befinner sig. Det faktum att de tio deltagarna egentligen aldrig kommer någonvart i sina försök att reda ut begrepp som kärlek och trohet kan också ses som en illustration av människans litenhet och hjälplöshet utan Guds försyn.

Avhandlingens titel är: Sagesse divine et folie humaine. Etude sur les structures antithétiques dans l'Heptaméron de Marguerite de Navarre (1492-1549)
Disputationen äger rum lördagen den 12 juni 1999 kl 10.00
Sal T 219, Arkeologen, Olof Wijksgatan 6, Göteborg
Närmare upplysningar: Britt-Marie Karlsson, e-post: britt-marie.karlsson@rom.gu.se