För patienter med så kort tunntarm att de tvingas överleva på näringsdropp, börjar transplantation av tarm bli en allt mer etablerad behandlingsform internationellt. På Sahlgrenska Universitetssjukhuset har det skapats ett vårdprogram för att kunna utföra sådana ingrepp. Tunntarmstransplantation är dock fortfarande behäftad med fler problem, framförallt svåra avstötningsreaktioner, än andra typer av organtransplantationer. I experimentella studier utförda på Sahlgrenska har man nyligen funnit metoder som framgångsrikt förebygger avstötningsreaktioner. Nya behandlingsformer i samband med tunntarmstransplantation medför sannolikt ökad förmåga att, efter några enstaka injektioner, skapa tolerans för det transplanterade organet hos patienten. Samtidigt, till skillnad från nuvarande medicinering, kan man med behandlingen behålla kroppens förmåga att bekämpa infektioner. Avstötning av tarmtransplantat är svårare att upptäcka än avstötning av t ex transplanterad njure, där man genom analys av ett enkelt blodprov och kan misstänka att njuren håller på att stötas av. I den aktuella studien har man funnit mönster i förekomsten av olika vita blodkroppar som är möjliga att utveckla för diagnos av avstötning i mikroskopisk undersökning av vävnadsprov från tarmtransplantatet. Tidigare har andra forskargrupper visat att den transplanterade tarmen har en relativt normal funktion. Vi har dessutom funnit att transplantationen inte påverkar värdens ämnesomsättning i negativ riktning och att den transplanterade tarmen har förmåga att återställa förlorad tarmfunktion hos individer med sjukdom i korttarmen. Möjligheten till förvaring av tarmtransplantatet efter uttag från donator i väntan på transplantation har hitills varit begränsad till en relativt kort tid. Tunntarmen förefaller vara extra känslig för utebliven närings- och syrgastillförsel. I en speciell apparatur, utvecklad på Sahlgrenska, har blod, näringslösning och syrgas kontinuerligt tillförts tarmtransplantatet med avsikten att förbättra förvaring av tarmtransplantat.