Anne Charlotte Leffler (1849-1892) var jämngammal med August Strindberg och en av sin samtids mest uppburna dramatiker. Båda var verksamma under den litterära epok i Norden som kallas det moderna genombrottet eller åttitalet. Det franska välgjorda dramat (la pièce bien faite) och dess efterföljare, den franska sedekomedin, betraktas allmänt som förutsättningen för det moderna genombrottets samhällskritiska dramatik, där Henrik Ibsen är en av förgrundsgestalterna. 
Men även den tyskinfluerade akademiska dramaestetik, som var normerande i hela Norden under perioden som föregår det moderna genombrottet, gör skäl för beteckningen det välgjorda dramat. Det mest utmärkande för detta tyska välgjorda drama är kravet på psykologiskt trovärdiga karaktärer och handling. Den tyskinfluerade dramaestetikens betydelse för det moderna genombrottets dramaform har inte tidigare uppmärksammats. Enligt Mona Lagerström är det moderna genombrottets dramatik en syntes av den franska sedekomedin och det tyska välgjorda dramat.
De främsta förespråkarna i Sverige för det psykologiska karaktärsdramat var Carl Rupert Nyblom, som var Strindbergs lärare i estetik i Uppsala, och Anders Flodman, som var Lefflers lärare i svenska på Wallinska flickskolan. Nyblom och Flodman tillhörde de så kallade signaturerna som var verksamma från 1860-talet, den litterära skolbildning som det moderna genombrottets författare tog avstånd från. På det dramatekniska området är de emellertid inte alls så omoderna som de framställs i litteraturhistorien. Nybloms och Flodmans krav på psykologiskt trovärdiga karaktärer och handling är något nytt i svensk dramahistoria.
Lefflers dramatiska teknik har banaliserats av eftervärlden. Men ställer man den i relation till det tyska välgjorda dramats stränga formkrav ser man hur konstnärligt medvetet hon har arbetat utifrån sin tids dramaestetik och hur hon vidareutvecklar Nybloms och Flodmans estetik. Avhandlingsförfattarens slutsats är att alla tre bör ha en given plats i svensk dramahistoria mellan August Blanche och August Strindberg.
I svenska drama- och litteraturhistoriska översiktsverk lyfts Björnstjerne Björnson ständigt upp till Ibsens nivå som radikal dramatiker. Lefflers ungdomsdramatik skriven under 1870-talet betraktas som efterklang, där bland annat Björnson ska vara den stora förebilden. Mona Lagerström undersöker Björnsons dramatiska teknik och den könsideologi hans kärleks- och äktenskapsdramatik skriven före Ibsens Ett dockhem (1879) ger uttryck åt och jämför med Lefflers ungdomsdramatik. Hennes slutsats här är att Björnson inte kan ha varit mönsterbildande varken i fråga om den dramatiska tekniken eller könsideologin. 

Avhandlingens titel är: Dramatisk teknik och könsideologi. Anne Charlotte Lefflers tidiga kärleks- och äktenskapsdramatik
Disputationen äger rum lördagen den 12 juni 1999 kl 10
Sal L 100, Etnologen, Lennart Torstenssonsgatan 8