Hur kommunicerar hörselskadade barn? Hörselskadade barn har, i motsats till döva, hörselrester som gör det möjligt för dem att uppfatta talspråk och att själva utveckla talspråk. Samtidigt gör deras dåliga hörsel att tal inte är användbart som kommunikationsmedel i många situationer. De behöver därför också tillgång till teckenspråkskommunikation. När det gäller helt döva barn är tvåspråkighetsmålet lika med teckenspråk som första språk/modersmål och svenska i skriven form som andra språk. I Kerstin Nelfelts avhandling hävdas att tidig simultan tvåspråkighet, dvs både teckenspråk och talspråk som samtidiga första språk, är önskvärd och gynnsam för hörselskadade barn. Avhandlingen är en djupstudie av tre olika hörselskadade barns användning av talspråk och teckenspråk i en viss kommunikativ situation. Barnen använder ibland tal, ibland tecken och ibland båda samtidigt. Studien har tre fokus; skillnaden mellan hörselskadade barns och döva barns tvåspråkighet, hörselskadade barns faktiska användning av tal och tecken i en kommunikativ situation, speciellt samtidig användning av tal och tecken, och semantiska och lingvistiska möjligheter och begränsningar vad beträffar samtidig användning av tal och tecken. Avhandlingen visar att de barn som studerats visar stor skicklighet vad gäller språkval och språkblandning. Det vill säga att långt ifrån att ha problem med att hålla isär språken visar de stor medvetenhet när det gäller att välja språk eller språkform - tal, tecken eller båda samtidigt - beroende på vem de vänder sig till och vilken situationen är. Ur lingvistisk och psykolingvistisk synvinkel är barnens samtidiga användningen av tal och tecken speciellt intressant. Den samtidiga användningen tenderar mot två olika mönster. Det ena mönstret innebär att man talar och tecknar samtidigt och då anpassar teckenspråket till talet. Tecken tecknas i samma ordning som motsvarande ord och typisk teckenspråksgrammatik som t ex riktningsböjning utelämnas. Ofta är tecknen och orden också samtidiga. Det andra mönstret innebär också att man talar och tecknar samtidigt men med olika grammatik. Det vill säga i talet har man svensk grammatik och i teckenspråket teckenspråksgrammatik. Det innebär att ord och tecken som betyder detsamma inte kommer i samma ordning och att t ex pekning och blick riktningsböjs. Konsekutiva ändelser förekommer aldrig i det tecknade även om det övrigt är anpassat till svensk grammatik. Detta tyder på att denna typ av böjning, dvs att tillfoga ändelser, inte är lämpligt i ett språk som uppfattas visuellt och artikuleras med gester, mimik och kroppshållning. På samma sätt är inte spatial ordning och förändring av form och rörelse användbara grammatiska verktyg i talspråk. I tecknade språk däremot utnyttjar man möjligheten att placera gester på olika ställen i rymden framför sig, att rikta rörelser åt olika håll och modifiera handformer och rörelser. Det förefaller som om de olika sätt som språken utnyttjar - visuell/gestuell/ respektive auditiv/oral - innebär olika möjligheter och begränsningar när det gäller språkstruktur är olika lämpad beträffande slag av struktur. Det förekommer aldrig i det samtidigt tecknade och talade att det tecknade och det talade har olika innehåll. Mindre skillnader kan förekomma beroende på grammatiska och stilistiska skillnader mellan språken men i huvudsak uttrycks samma innehåll i tal och tecken. Detta tyder på att innehållsplanering sker gemensamt men, som vi såg tidigare, grammatiken kan vara olika och därför är tydligen grammatikplanering mer oberoende. Generellt pekar resultaten på behovet av en språkproduktionsmodell som är flexibel och tillåter olika typer och grader av samplanering. Avhandlingens titel är: SIMULTANEOUS SIGN AND SPEECH A Multimodal Perspective on the Communication of Hearing-Impaired Children Disputationen äger rum lördagen den 30 maj 1998 kl. 11.00 Stora hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6