Synen på ögat; om visualitet hos engelska renässansförfattare.  -   
Ända sedan de gamla grekerna har ögat åtnjutit en central och ofta problematisk roll i den västerländska kulturen, och det har ofta påpekats att det språk vi använder för att beskriva världen och oss själva är genomborrat av visuella metaforer. Vi 'inser' sanningar, vi 'belyser' problem, och vi 'reflekterar' över tillvaron. Men när vi säger att människor har olika 'synsätt' rymmer detta påstående även en mer bokstavlig tolkning, därför att frågan om vad som egentligen händer när vi ser med våra ögon har besvarats på olika sätt genom historien. Vi kan till exempel tänka oss att Platons inflytelserika beskrivning av ögat som en lykta som skickar ut osynliga strålar av ljus grundar sig på intuitioner som skiljer sig kraftigt från dem vi håller oss med idag. Det är också troligt att de medeltida människor som trodde på det onda ögat och varnade gravida kvinnor för att titta på fula saker (därför att de kunde få fula barn) också hade en väsenskild uppfattning om vad det innebär att se. Att se var ett aktivt deltagande, där man svetsades samman med det man såg. För att understryka att vår visuella upplevelse formas av kulturella och historiska faktorer, och knappast kan sägas vara ett oföränderligt eller neutralt fenomen, har den moderna humanistiska forskningen introducerat begreppet "visualitet." Och om vi kopplar ihop denna föränderlighet med ögats centrala roll genom årtusendena blir en analys av seendet också ett fruktbart sätt att närma sig litterära texter. .  -   
Vare sig man blickar tillbaka på ögats eller litteraturens historia framstår det tidiga sextonhundratalet som en mycket intressant period. Marcus Nordlunds avhandling utforskar visualiteten i en rad texter av William Shakespeare (1564-1616), John Webster (ca 1580 - ca 1634), och Thomas Middleton (1580-1627) vid sidan av två samtida fenomen: visuell teori och reformationsteologi. Samtidigt som dessa författare skrev sina berömda verk grundlades den moderna optiken genom Johannes Keplers banbrytande upptäckter, och tvåtusenåriga uppfattningar om synen rasade slutligen samman. Vid samma tid hade det religiösa bildstormandet som följde i reformationens kölvatten intensifierat traditionella farhågor om ögat, och inte mindre än tre engelska präster skrev hela böcker om ögats förhatlighet. Två av dem kom fram till att det bästa vore att vara född blind. Genom att placera engelsk renässanslitteratur i dessa historiska sammanhang försöker Marcus Nordlund spåra en övergripande kulturell uppgörelse med traditionell visualitet, och därmed föra fram nya givande läsningar av de litterära texterna ifråga. .  -  
Man kan först spåra en rad gemensamma nämnare mellan den optisk-filosofiska revolutionen och reformationens förkastande av ögat. På basis av dessa samband (som varken ses som ideologiskt eller kausalt förknippade, utan i likhet med de litterära texterna förklaras utifrån deras "relativa autonomi" gentemot en övergripande visuell kultur) teoretiserar avhandlingsförfattaren en övergång från spekulativ (speculative) till omsluten (enclosed) visualitet. Denna utveckling kan sammanfattas som ett avsteg från en aktiv, speglande, deltagande, och kontinuerlig syn på synen, till förmån för en passiv, diskontinuerlig, och inåtvänd motsvarighet. Att analogin mellan optik och religion inte är godtycklig visas bland annat av hur filosofen Thomas Hobbes år 1651 använder den nya optiken som ett vapen mot katolikerna. Därefter appliceras denna teori på de litterära texterna. Sedan visar avhandlingsförfattaren på det desillusionerade men nostalgiska förhållandet till spekulativ visualitet och det strategiska bruket av olika 'synsätt' i Shakespeares narrativa dikter, en av sonetterna, Troilus and Cressida, Othello, och King Lear. Han visar även på hur Websters The White Devil och The Duchess of Malfi konfronterar synens sammanbrott och det oöverstigliga avståndet mellan ögat och himlen genom en radikal slutenhet som negerar den bedrägliga omvärlden. Slutligen avhandlas valda delar av Thomas Middletons författarskap, hur poetiska och dramatiska farhågor om betraktarens potentiella sammansmältning med det betraktade genererar ett intresse för moderniserat och distanserat åskådande i pjäser som Women Beware Women, The Second Maiden's Tragedy, och Michaelmas Term. .  -   
Avhandlingens titel är: The Dark Lantern: A Historical Study of Sight in Shakespeare, Webster, and Middleton.  -  
Disputationen äger rum lördagen den 3 oktober 1998 kl 10.15.  -  
Sal T 302, Arkeologen, Olof Wijksgatan 6