Första doktorsavhandlingen om Lars Ahlins novellistik - På fyrtiotalet gav Lars Ahlin ut tre novellsamlingar: Inga ögon väntar mig (1944), Fångnas glädje (1947) och Huset har ingen filial (1949). I "Men jag ville hjälpa", som är den första doktorsavhandlingen om Lars Ahlins novellistik, behandlas flera av de mest kända novellerna ur dessa samlingar, t ex "Kommer hem och är snäll" och "Inga ögon väntar mig". Den fråga som ställs i avhandlingen är: Hur framträder novellernas anrop till en tänkt läsare och med vilka litterära strategier synliggörs texternas inriktning på läsandet och en tänkt publik? - Avhandlingen består av två delar. I den första delen, som till stor del bygger på recensionsmaterial, skissas en samtida förväntningshorisont och referensram. Det är tre aspekter som särskilt undersöks, nämligen a) kritikernas föreställningar om den samtida (hårdkokta) prosan, b) kritikernas reception av Ahlins novellsamlingar och c) olika föreställningar om novellgenren. Syftet med avsnittet är att undersöka huruvida kritikernas läsningar av Ahlins noveller svarar mot de textstrategier som novellerna de facto tillämpar samt att frilägga några av de samtida normer och konventioner som novellerna ställs inför och laborerar med. - I avhandlingens andra del, som består av textanalyser, framkommer att de textstrategier som synliggör textens funktionsaspekter, d v s inriktningen på läsandet och en tänkt publik, tolkades som en realistisk intention. Även de termer som Lars Ahlin använder sig av i sina programartiklar från 40-talet när han talar om litterära texters förhållande till läsaren, t ex "funktionskonst", "socialt korrelat" och "indentificator", uppfattades av kritikerna som en strävan efter psykologisk realism. Det är också genom denna psykologiska realism som Ahlins noveller enligt kritikerna skiljer sig från den hårdkokta samtidslitteraturen. I novellanalyserna beskrivs hur olika förväntningar, normer och konventioner - estetiska, sociala och kulturella - förbereder olika läsarter. En genomgående strategi i novellerna är att på ett indirekt sätt och med olika litterära tekniker konstruera en situation som på en och samma gång inbjuder till identifikation och igenkännande och till främmandegörelse i den meningen att den beskrivna situationens textkaraktär och dess funktion av illustrationsexempel synliggörs. Detta diskuteras i avhandlingen från två utgångspunkter. Dels som exempel på Ahlins majevtiska metod, som utgår från hans explikation av Kierkegaards Sokratestolkning - vilken Ahlin aktualiserar i essän "Den ringastes like". Dels som s k förklaringsögonblick som i novellerna figurerar både på fiktionsnivån och berättandets nivå samt som textstrategi, d vs de på en viss läsning inriktade tekniker som aktualiserar och omformar en historiskt given repertoar och som i detta fall är förbunden med bl.a. den modernistiska epifanitraditionen, den lyrisk-modernistiska novelltraditionen, den ahlinska s k och den kristna föreställningen om Kairos. I "Men jag ville hjälpa" ges ingående exempel på hur novellernas anrop till läsaren är kopplade till förklaringsögonblicken i alla dess variationer och uttryck och till den majevtiska metoden och att det är via de konventioner och föreställningar som aktualiseras i iscensättningen av allt detta som novellernas riktadhet och spel med en tänkt läsare kan avläsas.