Den världsomspännande uppmärksamheten kring Tomas Tranströmers lyrik har efterhand givit honom en ryktbarhet som en av samtidens absolut ledande poeter. Företrädd på minst 46 språk är han rimligen världens allra mest översatta poet i efterkrigstiden. I sin avhandling fokuserar Niklas Schiöler förutsättningen för denna internationella position: dikterna. Även om undersökningen blickar ut över hela författarskapet, inriktar den sig främst på de tre senaste diktsamlingarna: Det vilda torget (1983), För levande och döda (1989) och Sorgegondolen (1996).
Genom noggranna textanalyser kan Tranströmers lyriska egenart utkristalliseras. Utgångspunkten är att förståelse för en dikts meningsvärld betingas av hur denna estetiskt framställts. En studie i ett konstverks form är en studie i det meningsbärande. Texternas konstnärliga konstruktion ligger till grund för indelningen i tekniska kategorier, från de ytterligt komprimerade till de relativt sett mer expansiva dikterna. Så kan en övergripande teknik beskrivas, ett skrivsätt som genomgående präglas av en mer eller mindre långtgående koncentration. Få ord rymmer mycket mening.
Till denna förtätning hör Tranströmers konturskarpa och djärva metaforik, vilken i flera dikter suggestivt och hemlighetsfullt låter en immateriell verklighetsdimension skymta fram. En slutsats är att Tranströmers språk rymmer en konstnärligt produktiv motsägelsefullhet som består i att bilderna uttrycker något svåråtkomligt utan att tumma på den språkliga formuleringens millimeterskärpa.
Även Tranströmers prosadikter, en i det senare författarskapet betydelsefull diktform, infogas utan svårigheter i samma estetik som versdikterna. Detta gäller likafullt de bredare upplagda diktkompositionerna. Koncentration styr i själva verket nästan allt Tranströmer har skrivit. Tematik och existentiellt fokus må med tiden ha förskjutits något, men den tranströmerska estetiken är förunderligt konstant. Ty det är formen som förser hans dikter med mening, som koncentrerar materialet till den laddade erfarenhet som uttrycks.
Tranströmer söker inte bara den precisa formuleringen, utan också den precisa formen. Med analysresultaten som grund kan författarskapet därefter inordnas i 1900-talets internationella lyrik, vilket också gör det möjligt att inom denna klargöra Tranströmers konstnärliga särart. Fransk symbolism, imagistisk poetik (T.E. Hulme, Ezra Pound), T.S. Eliots kritik och poesi, surrealistisk bildteknik och efterkrigsmodernism (Éluard, Alberti, Pilinzsky och Bly) formar den modernistiska tradition som Tranströmer förvaltar och förnyar.
Väsentligt är att Tranströmer har fört sina korrespondenser, sin koncentration och sitt oförutsägbara bildspråk in i en litterär värld som samtidigt bär autenticitetens uppenbara drag och som skrivs fram med en naturlig saklighet. Föreningen av vardagliga miljöer och plötsliga gränsöverskridanden, av drömstoff och skarpa verklighetsiakttagelser, av okonstlad enkelhet och drabbande gudomlighet, och av historia och samtid gör det dessutom möjligt att se Tranströmer som en inom poesin magisk realist.
Det är i detta spänningsfyllda språk, på en gång detaljrealistiskt och visionärt, på en gång hårt format och associativt rörligt, som den mättade erfarenheten tar plats.
Avhandlingens titel är: Koncentrationens konst. Tomas Tranströmers senare poesi.
Disputationen äger rum lördagen den 6 mars 1999 kl 10.15.
Stora hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6
Närmare upplysningar: Niklas Schiöler, e-post: niklas.schioler@lit.gu.se