Nya upptäckter ökar förståelsen för mekanismerna bakom demens Av demenssjukdomarna är Alzheimers och Åderförkalkningsdemens de vanligaste. Men 10 000 svenskar lider av den tredje sorten som kallas "frontotemporal demens", eftersom den främst drabbar hjärnans pannlober. Hittills har forskarna trott att demenssjukdomarna har likartade orsaker, men ett forskarteam vid Göteborgs universitet presenterar nu som första team i världen fynd som ger stöd för att sjukdomarna har olika orsaker och därför bör behandlas olika. Magnus Sjögren och hans forskarteam konstaterar att frontotemporal demens skiljer sig från Alzheimers sjukdom på flera sätt. Det centrala tycks vara skillnader i hur nervcellernas cellskelett drabbas. Vid frontotemporal demens är ett av cellskelettproteinerna, "Neurofilamentproteinet" påverkat. Vid Alzheimers sjukdom däremot är i stället ett annat cellskelettprotein kallat "tau" förändrat. Skillnaderna talar för att olika sjukdomsmekanismer ligger bakom sjukdomarna. I rapporten framgår också att nivåerna av dopamin (det ämne som överför nervimpulser) i hjärnan är kraftigt sänkta vid frontotemporal demens. En del av fynden som forskarna gjort talar för att frontotemporal demens är släkt med sjukdomen ALS, en sjukdom som drabbar kroppens motoriska nervceller och leder till förlamningar. Frontotemporal demens kan debutera redan vid 40 års ålder, men vanligen mellan 50 till 60 års ålder. Den drabbar främst hjärnans pannlober, de regioner av hjärnan där en stor del av vår personlighet har sitt neurala säte. Följaktligen är personlighetsförändring ett typiskt tecken på frontotemporal demens, men även förändringar i socialt beteende, bristande impulskontroll, repetitivt och distanslöst beteende. Minnessvårigheter kan också förekomma vilket kan göra det svårt att skilja frontotemporal demens från Alzheimers sjukdom. Ibland kan frontotemporal demens likna mani, depressiva tillstånd eller psykoser och feldiagnoser är därför vanliga tidigt i sjukdomsförloppet. Frontotemporal demens innebär ett stort lidande för den drabbade men också för de anhöriga, dels pga det impulsiva distanslösa beteendet och dels eftersom den drabbade ofta är omedveten om att han/hon lider av en sjukdom. Med hjälp av de metoder som forskarna presenterar kommer läkarna att bättre kunna skilja på de beskrivna sjukdomarna och därmed tidigare sätta in korrekt behandling.