Personer med utvecklingsstörning är ofta på grund av funktionshindrets karaktär i livslångt beroende av samhällets stöd för sitt vardagliga liv. Detta beroende leder till en särskild utsatthet vid samhälleliga förändringar av t ex ansvar för och organisation av undervisning och stöd och service. Under en period om nästan 8 år (1991-1998) har Magnus Tideman, Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet, på olika sätt studerat effekterna av den så kallade kommunaliseringen av särskolan och omsorgsverksamheten för barn, ungdomar och vuxna med utvecklingsstörning, en av de mer uppmärksammade förändringar som skett för denna handikappgrupp under senare år. 

I avhandlingen "Normalisering och kategorisering – om handikappideologi och välfärdspolitik i teori och praktik för personer med utvecklingsstörning" som läggs fram den 10 mars 2000 försöker Tideman att besvara frågorna:  

* Hur kan det handikappideologiska begreppet normalisering definieras för att vara möjligt att mäta? I vilken utsträckning är levnadsnivåstudier ett lämpligt och användbart sätt att mäta begreppet normalisering? * Hur kan orsaker och konsekvenser av det ökande antalet elever i särskolan förklaras? 

Normaliseringsprincipen är sedan 1960-talet en ledstjärna för det handikappolitiska arbetet. Under årens lopp har principen fått en vid spridning och också tolkats på olika sätt. I avhandlingen argumenteras för att normaliseringsbegreppet bör definieras som likvärdiga levnadsvillkor i betydelsen att personer med utvecklingsstörning för att uppnå normalisering måste erhålla levnadsvillkor i nivå med andra medborgare. Denna definition klargör normaliseringsprincipens innebörd och möjliggör mätningar av i vilken utsträckning normaliseringsmålsättningen uppnås. 

Av avhandlingens data framgår att levnadsvillkoren på alla livsområden är sämre för personer med utvecklingsstörning än för befolkningen i stort. Utvecklingen på 1990-talet med generella samhällsförändringar och specifika reformer på handikappområdet har inte medverkat till att normalisering, i betydelsen likvärdiga levnadsvillkor, uppnåtts. 

Den ökade inskrivningen av barn i särskolan under 1990-talet är ett exempel på hur ekonomiska faktorer bidrar till att skapa handikapp och illustrerar hur minskade resurser i grundskolan leder till ökad kategorisering av eleverna. Den kategoriseringsprocess som inskrivning av elever i särskolan kan sägas utgöra blir i avhandlingen, utifrån intervjuer med föräldrar till barn som skrivits in i särskolan, ett belysande exempel på att handikapp inte är något statiskt och objektivt fenomen utan i första hand ett relativt fenomen. Vilka och hur många som kategoriseras som handikappade beror på relationen mellan den enskildes svårigheter (funktionshinder) och den omgivande miljöns anpassning till dessa svårigheter. Det relativa inslaget i handikapprocessen illustreras när skolsystemet, på grund av minskade resurser, inte längre kan ge enskilda elever det stöd de behöver och en del av dessa elever aktualiseras för inskrivning i särskolan för att erhålla de nödvändiga resurserna.