I Sverige får varje år fler än 3000 patienter en plastprotes inopererad i knäleden. Majoriteten av patienterna är nöjda med resultatet.
I en studie vid Göteborgs universitet visar det sig dock att alla undersökta patienter som fått ledytan i knät ersatt med en konstgjord led hade ett onormalt rörelsemönster jämfört med friska knän. 

Graden av abnormalitet berodde på vilken design plastprotesen som opererats in i knät hade. Det fanns tre olika modeller: en hade en relativt flat ledyta, en var mer skålad och en modell var utformad med en stabiliserande central upphöjning. Studien kunde inte belägga något samband mellan hur väl protesen var förankrad till benet och valet mellan de olika plastmodellerna. Det fanns ett samband mellan patientens uppfattning huruvida knäet kändes ostabilt och om ett onormalt rörelsemönster hade noterats.

Knäledernas rörelsemönster undersöktes med en speciell röntgenmetod, utvecklad i Sverige (RSA = röntgenstereometri), ett år efter operationen. Hur väl de insatta protesdelarna var fixerade undersöktes efter två år. Vanlig röntgen användes för att kontrollera protesernas läge. 83 patienter, som alla fått en plastprotes inopererad i knäleden, deltog i undersökningen. Patienter med normala knäleder användes som kontrollgrupp.

Patienterna undersöktes kliniskt ett och två år efter operationen och fick även ange sin uppfattning om resultatet. I totalt 44 knän studerades rörelsemönstret i knäleden då det belastades, det vill säga RSA-röntgen utfördes då patienterna steg upp på en låg pall. Hur de insatta komponenterna rörde sig i förhållande till benet under pågående belastning i knäet undersöktes också. Detta har troligen aldrig gjorts tidigare. 

Avhandlingen visar att framtida utveckling av ersättning av ledytan i knäleden framför allt bör inriktas på minskning av den framåt/bakåttippning under pågående belastad rörelse som observerats.

Varken vilken inverkan olika utformning av ledyteplatån har på rörelsemönstret, hur väl protesen sitter fast på lång sikt eller det kliniska resultatet, det vill säga vad som framkommer vid undersökning av patienten, har specifikt studerats tidigare.