Varbergskolonins landskapsmåleri Lars Wängdahls avhandling syftar till att förstå varbergskolonins (1893-95) landskapsmåleri mot bakgrund av de tre medlemmarna Karl Nordströms, Richard Berghs och Nils Kreugers engagemang i Konstnärsförbundet. Konstnärsförbundet började som ett uppror mot det sätt varpå de hävdvunna konstinstitutionerna i Sverige leddes. I första hand gällde det konstakademin, men även Nationalmuseum kritiserades för dess inköpspolitik. Under Berghs och Nordströms ledning kom organisationen att få en ledande och närmast officiell ställning i svenskt konstliv kring sekelskiftet 1900, en bana som på sätt och vis kröntes när Bergh 1915 blev chef för Nationalmuseum. Varbergskolonins måleri, och den betydelse detta kom att tillmätas, hade en viktig roll i denna förändring. Bakom bildandet av konstnärskolonin låg att de tre konstnärerna ville få experimentera i avskildhet med nya uttryckssätt de sett hos Paul Gauguin och Vincent van Gogh. Genom det så kallade stämningsmåleriet hade svenskt måleri under några år varit på väg bort från naturalismen, men utan att riktigt förmå ta steget fullt ut. Efter ett första år av ganska långtgående expressiva experiment fann man ett mer monumentalt och högtidligt konstnärligt formspråk. För den samtida publiken kom detta senare måleri att framstå som ett trovärdigt uttryck för svensk natur och svenskt landskap. Därmed bidrog det till att stärka både de tre konstnärernas och Konstnärsförbundets ställning inför opinionen. För att förstå det sätt varpå Konstnärsförbundet kom att gripa in i den svenska konstvärlden, och i det svenska kulturlivet, använder Wängdahl Jürgen Habermas begrepp "borgerlig offentlighet". Under 1800-talet skaffade sig borgerskapet en stark kulturell och politisk ställning med utgångspunkt från en egen offentlighet. Dess normer och värderingar kom att bli vägledande för hela samhällsutvecklingen. Detta gällde bland annat i fråga om synen på staten i förhållande till samhället i övrigt, och därmed i vilken mån organisationer som Konstnärsförbundet skulle ha något inflytande över hur staten intervenerade i konstlivet. Genom vad Habermas kallar den borgerliga offentlighetens "förfall" i slutet av 1800-talet, öppnade sig just den möjligheten för privata korporationer att vinna inflytande i förhållande till tidigare tillslutna statliga myndigheter. Varbergskolonins nya landskapsmåleri motiverades samtidigt också av förändringar i landskapsmåleriets funktion. Landskapsmåleriet tidigare under 1800-talet hade i hög grad handlat om att ge publiken en möjlighet att erfara individualitet. Landskapsbilder fungerade som något som man kunde upptäcka sin avskildhet i och själva upplevelsen av bilden i förhållande till, och därmed den individualitet som den samtida kulturen förutsatte att man skulle besitta. Mot slutet av århundradet blev emellertid individualitet också något problematiskt. Individualiseringen kritiserades som något som skapade bristande sammanhållning i samhället. Paradoxalt nog skedde detta samtidigt som kultureliten allt mer började ifrågasätta "vanliga" människors förmåga att uppfatta och delta i världen som individer. Konstmarknadens utveckling kom därmed allt mer att innebära att konstnärens individualitet framhävdes, närmast som en skillnad i förhållande till den publik som tidigare hade förutsatts dela konstnärens erfarenhet. Den offentlighetens förvandling som Habermas beskriver, innebar att de borgerliga livsförhållanden som hade utgjort grunden för den borgerliga offentligheten inte längre självklart tillmättes allmängiltighet. Det innebar också att legitimering genom en viss sak kom att bli viktigare för den som skulle framträda i offentligheten. Det är detta som i avhandlingen kallas "officialitet", och som varbergskolonins senare måleri kan ses som ett framgångsrikt sökande efter. Avhandlingens titel är: "En natur för män att grubbla i." Individualitet och officialitet i Varbergskolonins landskapsmåleri. Disputationen äger rum lördagen den 20 maj 2000 kl 13.15 Lilla hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6