Ifrågasatt operationsmetod vid korsbandsskada förbättrar funktionen Den vanligaste operativa metoden vid främre korsbandsskada är att ta en del av knäskålssenan som transplantat för att ersätta det skadade korsbandet. En studie från Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet visar att genom att använda en knäböjsena kunde funktionen ytterligare förbättras. Tidigare har användning av knäböjsena ifrågasatts, då den inte skulle ge lika god stabilitet som knäskålssena. I en randomiserad studie (patienterna lottas till de olika behandlingsalternativen) omfattande 71 patienter jämfördes knäskålssena med knäböjsena. Två år efter operation hade båda grupperna likvärdiga resultat förutom att patienterna i gruppen med knäböjsena hade betydligt mindre besvär av att krypa på knä. Förmågan att stå och krypa på knä är bland annat viktig i många hantverksyrken. Knäböjsena är därför att föredra som transplantat vid främre korsbandsrekonstruktion. Korsbandsskador i knäet drabbar ofta yngre människor med önskan om att kunna fortsätta med fysiskt krävande arbete och tävlings- eller motionsidrott. Operativ behandling är ibland nödvändig för att uppnå tillfredsställande stabilitet och funktion. Knäskålssenan är en del av sträckapparaten i knäet och vid det ställe man hämtat senan förekommer ofta problem i form av främre knäsmärta, stelhet, försämrad känsel och svårigheter med knästående och att krypa på knä. I en jämförande studie med 124 patienter gav en förändrad teknik vid hämtandet av knäskålsenan mindre känselbortfall och mindre besvär vid krypande på knä. Efter en korsbandsrekonstruktion får patienten omedelbart belasta det opererade benet och återgång till arbete och idrott sker oftast inom ett halvår. Hos 34 patienter mättes benmineralhalten i hälbenen före korsbandsoperation, efter 6 månader och två år. Trots att patienterna ökade sin aktivitetsnivå efter korsbandsoperationen fortsatte benmineralhalten i hälbenen att sjunka med drygt 15 procent under en tid av två år. Denna oväntat stora förlust skulle kunna innebära en ökad risk för benskörhet senare i livet.