Poeten William Blake var ingen sexist

William Blake (1757-1827) har enligt en närmast enig kritikerkår ansetts förmedla en negativ bild av kvinnan i sin poesi. Många har till och med beskyllt honom för att vara misogynist eller sexist. Men Magnus Ankarsjö ser i sin avhandling tvärtemot Blakes ofullbordade episka poem The Four Zoas som en genusutopi, där Blake ger en oväntat positiv bild av kvinnan. 

I den över ett hundra sidor långa dikten The Four Zoas använder Blake sig av fyra kvinnliga baskaraktärer och fyra korresponderande manliga karaktärer, enligt ett av honom själv konstruerat mytologiskt system. Genom att analysera graden av aktivitet och passivitet hos dessa karaktärer, har Ankarsjö kommit fram till slutsatsen att Blakes kvinnliga symboler påvisar en betydligt högre aktivitetsgrad än vad som framkommit i tidigare kritiska läsningar.

Som en av tidernas främsta visionära konstnärliga skapare, visualiserar Blake en post-apokalyptisk existens i en utopisk tillvaro där man och kvinna lever i endräktig samvaro i fullständig jämlikhet på alla plan. The Four Zoas är ett poem som genom vad avhandlingsförfattaren kallar ”gender interactivity” beskriver en kontinuerlig process och utveckling mot en förlösande apokalyps och en påföljande ideal könsjämlik existens. Vid apokalypsen i poemets slutskede har man och kvinna genom diverse stridigheter och hård kamp i en fallen värld symboliskt uppnått ett slags förenande samförstånd, där de två könen har lyckats upphäva tudelningen som ägde rum i syndafallet.

Denna slutliga återförening äger rum i två steg. Det första är kallar Ankarsjö ”gender reunion”, ett slags för-apokalyptiskt tillstånd innan den definitiva återföreningen mellan man och kvinna, som han valt att kalla ”male-female togetherness”. Enligt Blake är detta det högsta tillstånd människan kan uppnå, och i The Four Zoas uppnår åtminstone en av parkonstellationerna detta.

Avhandlingsförfattaren har delvis använt sig av teori och metod från modern genusforskning. Den amerikanska, provokativa, genusteoretikern Judith Butler är en av de kritiker han använt sig av. Även begrepp från bland andra Luce Irigaray, Anne K. Mellor och Northrop Frye diskuteras. Han tecknar också en bakgrundsbild av Blakes samtid, främst då den radikala Londonmiljö som var rådande efter inflytandet från den Franska Revolutionen under 1780- och 90-talet. Blake, som anses som den kanske mest Londoncentrerade författaren någonsin, var ett naturligt inslag i denna konstnärligt nyskapande och produktiva miljö. Andra portalfigurer i dessa kretsar var den radikala bokförläggaren Joseph Johnson samt de två feministpionjärerna Mary Wollstonecraft och Mary Hays.

Avhandlingens titel: "Bring Me My Arrows of Desire". Gender Utopia in Blake's The Four Zoas.
Disputationen äger rum fredagen den 16 maj 2003 kl. 10
Opponent: Dr David Worrall
Stora hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6, Göteborg
Närmare upplysningar kan fås av Magnus Ankarsjö, tel. 031- 773 5275 eller 
033-16 44 82 (arb.),  e-post magnus.ankarsjo@eng.gu.se