Frida Kahlo i ny belysning

Den mexikanska konstnären Frida Kahlo (1907-1954) är kanske mest känd för sina många självporträtt. I merparten av de texter som skrivits om Frida Kahlo har självporträtten främst kommit att tolkas som uttryck för ett personligt lidande. I Eva Zettermans avhandling undersöks istället Frida Kahlos självporträtt som ett projekt i anslutning till en övergripande och statligt sanktionerad strävan efter en ny nationell identitetsformulering. Avhandlingsförfattaren sätter Frida Kahlos bildproduktion i relation till en plats- och tidsspecifik kontext för att lyfta fram tidigare förbisedda teman i hennes självporträtt med fokus på kön/genus, etnicitet och identitet. 

Frida Kahlos bildproduktion sammanfaller med en historiskt avgränsad tidsepok i Mexiko då ett hoppfullt framåtblickande förankrades i ett historiskt och kulturellt tillbakablickande, med ett uppbrott från tidigare förebilder och ideal, politiskt, kulturellt och ideologiskt. Denna fas var en konstnärligt dynamisk period med en omdefinierande syn på konst och nationens historia. Den innebar också att de indianska ursprungskulturernas mytologi och symbolik synliggjordes och att man lyfte fram nationens indianska etnicitet. Länken mellan kropp, ansikte och landskap i Frida Kahlos självporträtt kan sättas i relation till en plats- och tidsspecifik kontext. Likaså det inslag av våld som kropparnas och landskapets terräng bär spår av.

Vad handlar det om? Varför är en indiansk etnicitet så starkt betonad i Frida Kahlos självporträtt, när hon hade en till största delen europeisk familjebakgrund? Hur förhåller sig Frida Kahlos identitetsdefinition i relation till en samtida diskurs kring nationell identitet? Dessa är några av de frågeställningar som undersöks i Eva Zettermans avhandling, som även innehåller en kritisk granskning av några av de myter som växt fram kring Frida Kahlos biografi.

Det undersökta bildmaterialet sätts i relation till samtida samhälleliga förändringar, politiska och ideologiska ideal, Mexikos nationella historia, och religiösa och kulturella normer kring "kvinnlighet". Det jämförs även med samtida mexikanska konstnärers bildmaterial, den koloniala epokens katolska motivkategorier och symbolspråk, samt förkoloniala indianska kulturers symbolik. I sitt sammansatta bildspråk refererar Frida Kahlo till ett brett spektrum av disparata bildtraditioner, stilepoker, motivkategorier och symbolspråk. Dessa referenser från olika epoker representerar de två grundläggande komponenterna för Mexikos kulturarv – spansk och indiansk – vilka Frida Kahlo smälter samman i sina självporträtt. Därigenom förmedlar de en identitetskonstruktion baserad på ett nationellt arv.

Vad som varit särskilt intressant i undersökningen av Frida Kahlos bildmaterial är hur hennes självrepresentationer genom referenserna till katolicismens bildtraditioner fylls med ett sakralt inslag, vilket förändrar innebörden i de anspelningar som görs på indianskt ursprung, indianskan Malintzín och det kvinnoförnedrande begreppet la chingada. Tidsperspektivet för diskussionen sträcker sig bakåt till tiden före den spanska erövringen på 1500-talet och framåt till den nutida chicana/o-rörelsen norr om gränsen till USA.


Avhandlingens titel: Frida Kahlos bildspråk: ansikte, kropp och landskap. 
Representation av nationell identitet.
Disputationen äger rum lördagen den 27 september 2003 kl. 13.15
Opponent: Fil.dr Anna Tellgren
Wallenstamsalen, Göteborgs Stadsmuseum, Norra Hamngatan 12, Göteborg
Närmare upplysningar kan fås av Eva Zetterman, tel. 031-773 4167 (arb.), 
e-post eva.zetterman@arthist.gu.se