När ska man använda kolon i tyskan?

Interpunktionen i modern tyska är fortfarande ett relativt outforskat område, om man bortser från citations- och kommatecken. Men när ska man egentligen sätta ut kolon i nutida tyska texter förutom vid direkt tal och uppräkning? Izabela Karhiaho visar sin avhandling att reglerna för kolons användning i det faktiska språkbruket som spontant har vuxit fram skiljer sig en hel del från de rättesnören som man finner i exempelvis i det normativa lexikonet som kallas Rechtschreib-Duden.

Idéen att utforska systematiken bakom kolons bruk fick avhandlingsförfattaren när hon arbetade med sin D-uppsats, som behandlade interpunktionen i en tysk och en svensk dagstidning ur ett normativt perspektiv. Ett resultat var att många av kolons förekomster inte kan bedömas som rätt eller fel, eftersom den motsvarande regeln i Duden antingen saknas eller är alltför oklart resp. allmänt formulerad.

Avhandlingens centrala frågeställning gäller kolons kontextbetingelser. Målsättningen var att i första hand fastställa de grammatiska förutsättningar i en text som måste vara uppfyllda för att kolon överhuvudtaget ska kunna sättas ut. På denna basis skulle kolons funktioner i en given kontext bestämmas. Undersökningen har gett vid handen att det finns flera grammatiskt definierade faktorer som bestämmer kolons bruk. Avgörande är den syntaktisk-semantiska relation som består mellan språkliga uttryck till vänster och till höger om kolon, men även relationselementens position och deras ordningsföljd är av stor betydelse. Kolons grundläggande funktion hänger ihop med dess uppgift som grafisk gränssignal. Samtidigt som det åtskiljer språkliga uttryck, signalerar det en viss grammatisk relation och en nära samhörighet mellan dessa uttryck.

Kolon skiljer alltså och förbinder på samma gång. Därvid fungerar kolon ofta som språkekonomiskt medel och innebär en stilistisk besparing. Tack vare sin signalfunktion har kolon en förmåga att göra vissa uttryck eller grafiska medel överflödiga. Fördelen med att använda kolon är att texten erhåller en klarare struktur och blir lättare att bearbeta för läsaren.

Man kan förvånas över såväl mångfalden hos kolons användningsmöjligheter som den variation kolons bruk i texter kännetecknas av. Det framträder ett tydligt mönster, bestående av mer eller mindre obligatoriska regler och restriktioner med avseende på kolons användning. Det visar sig att kolon i många – men långt ifrån alla – kontexter kan bytas ut mot andra skiljetecken, mestadels mot komma, men även tankstreck,
semikolon eller punkt är i vissa fall möjliga.

Kvantitativt sett verkar den mest konventionella användningen av kolon vara dess bruk framför direkt tal. Överraskande nog kan kolon dock sättas ut även framför indirekt tal. I ett fåtal fall förekommer kolon t.o.m. mellan ett framförställt återgivet tal och en anföringssats. I båda positionerna brukar man använda ett komma.

Vidare verkar kolon vara väldigt vanligt mellan självständiga satser som betydelsemässigt hör nära ihop. Det visar sig emellertid att det inte alltid är lämpligt att använda kolon i detta sammanhang, eftersom det skiljetecknet kan antyda en oavsiktlig orsak-verkan-relation mellan satserna. Adekvata skiljetecken är här en punkt eller ett komma..

Avhandlingens titel: Der Doppelpunkt im Deutschen: Kontextbedingungen und
Funktionen.
Disputationen äger rum lördagen den 29 november 2003 kl. 10.00
Opponent: Professor John Ole Askedal
Lilla hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6, Göteborg
Närmare upplysningar kan fås av Izabela Karhiaho, tel. 031-773 48 19 (arb.),
e-post izabela.karhiaho@tyska.gu.se