Hur lär sig barn böja verb?

Springde, bärde och flygde. Att böja verb som talar om vad man gjorde igår är svårt för barn. Frågan har sedan länge diskuterats inom internationell barnspråksforskning. Nu kommer en svensk studie i ämnet som möjliggör jämförelser mellan barns språkutveckling i de nordiska länderna.

Att lära sig att böja verb i förfluten tid, preteritum/imperfekt, är svårt. Orsaken är att flera språkliga processer är inblandade för samma betydelse – att någonting skedde tidigare än här och nu. En del verb får en ändelse i imperfekt, (hoppa – hoppa-de, köra – kör-de), andra får ingen ändelse alls utan istället ändras stamvokalen, (springa – sprang). En effekt av svårigheterna blir att vi hos barnen istället ofta hör egna verb-former som springde och bärde. Ett led i utvecklingen är nämligen att barnen "experimenterar" med att koppla ihop olika verbstammar med olika ändelser.

Inom internationell barnspråksforskning är det ett omdiskuterat ämne hur ofta barnen tar till dessa så kallade övergeneraliseringar. Ulla Veres visar i sin avhandling att hos barnen i studien är det endast starka verb som övergeneraliseras och böjs som svaga verb (spring-de). Dessutom förekommer övergeneraliseringarna sällan i spontantal utan framförallt i experimentella studier. Vid sidan av övergeneraliseringar uppvisade barn i olika åldrar olika strategier för att hantera böjning av "problematiska" verb, som att undvika sådana verb som de inte behärskade böjningen av genom att välja ett annat verb med näraliggande betydelse eller att svara i annat tempus.

Är det lättare att lära sig att böja sådana verb som böjs likadant som många andra? Eller verb som används ofta när föräldrarna talar med barnen? Eller handlar det om likheter och skillnader på språkets ljudsida? Enligt avhandlingen har samtliga faktorer effekter på inlärningen. Företeelser i språket som är typiska för svenskan påverkar också inlärningen, som att preteritumändelsen för den största verbklassen ofta inte används i talspråk (igår rita- Kalle en båt).

Ulla Veres undersöker framförallt hur stort inflytande föräldrarnas tal till barnen har, vilken input barnen får. Viktig är till exempel föräldrarnas önskan att introducera förfluten tid till sina barn. Bland annat med frågor som Vad gjorde ni på dagis? Då böjer barnen ofta sitt verb på samma sätt som föräldern böjde verbet gjorde. (Vi springde i skogen.) Överhuvudtaget hör barnen ofta ord som slutar på -de.

Barnen i undersökningen är mellan 2 och 8 år och resultaten visar att variationerna mellan åldrarna är stor. I 3-årsåldern gör barnen en "spurt". Runt skolstarten, i 6-årsåldern, har utvecklingen planat ut för de vanligaste svaga verben (skratta-de), medan böjningen av den mindre gruppen av svaga verb (kör-de) behärskas senare. För de starka verben (sprang), verkar inlärningen att plana inte ut förrän efter 8-årsåldern. Avhandlingen kan därmed också hjälpa till att ge en bild av hur barnen ligger till språkligt när de börjar skolan.

Avhandlingens titel: Input and production in Swedish children's acquisition
of past tense.
Disputationen äger rum fredagen den 11 juni 2004 kl. 10.00
Opponent: Professor Gisela Håkansson
Lilla hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6
Närmare upplysningar kan fås av Ulla Veres, tel. 031-773 11 79 (arb.),
e-post ullav@ling.gu.se