Neuropsykologisk funktion vid epilepsikirurgi

För dem med mycket svår epilepsi kan kirurgi vara en bra behandlingsmetod. En avhandling från Sahlgrenska akademin visar att den intellektuella nivån inte påverkas av ingreppet. Däremot försämras ordminnet hos vissa personer.

Epilepsi är den vanligaste kroniska neurologiska sjukdomen. I Sverige har 50 000 vuxna och 10 000 barn epilepsi av varierande svårighetsgrad. Med läkemedel blir omkring två tredjedelar anfallsfria, övriga har en svårbehandlad epilepsi där det inte går att uppnå anfallskontroll. För en mindre del av dessa personer är kirurgisk behandling av epilepsin ett bra behandlingsalternativ. Över hälften av dem som opereras blir fria från anfall. För att utvärdera resultaten av epilepsikirurgi följs alla patienter som opereras i Sverige upp. En fråga som studerats under lång tid är om epilepsikirurgi leder till försämring av allmänintellektuell funktion och minne. För att undersöka detta görs omfattande neuropsykologiska testningar både före och efter ingreppet.

I studien som ligger till grund för leg psykolog Elisabeth Engmans avhandling har vuxna personer som genomgått epilepsikirurgi på detta sätt undersökts neuropsykologiskt före och två samt tio år efter operationen. Hennes huvudresultat visar att den allmänintellektuella nivån inte förändrades efter ingreppet, men att operation i vänster tinninglob medförde försämring i ordminnet. Tidigare resultat i internationell forskning bekräftar detta resultat. Men även hos en referensgrupp av vuxna personer med svårbehandlad epilepsi som inte opererats uppstod en försämring i ordminnet över en tid av fem år. 

– Eftersom grupperna inte var helt jämförbara går det inte utifrån dessa resultat att säkert säga om risken för försämring i ordminnet är större för dem som opereras för sin epilepsi än för dem som inte opereras och fortsätter att ha hög frekvens epileptiska anfall, säger Elisabeth Engman.

Ett problem är att det inte går att förutsäga på individnivå hur minnesfunktionen hos en person kommer att förändras exempelvis av ett epilepsikirurgiskt ingrepp. Analyser på individnivå behöver utvecklas och göras mera mångsidiga än hittills och prövas i större patientgrupper. En sådan metod beskrivs i avhandlingen och en vidareutveckling av den kan möjliggöra ökning i kunskap så att den blir mera användbar i rådgivningsprocessen med den enskilde personen inför ställningstagande till epilepsikirurgi.