Vad heter stå, sitta och ligga på italienska?

En till synes enkel fråga som borde kunna besvaras med hjälp av ett tvåspråkigt lexikon. Så är emellertid inte fallet. Tvåspråkiga lexikon är begränsade och kan inte uttömmande förklara förhållandet mellan ett betydelsemässigt komplext ord i ett visst språk och den stora mängd potentiella motsvarigheter som finns i ett annat. Svaret på frågan återfinns i Kristina Svenssons avhandling om de så kallade positionsverben stå, sitta och ligga  och hur man översätter dem till italienska.

Stå, sitta och ligga tillhör ju svenskans vanligaste verb. De förekommer i en mängd olika sammanhang; det mest självklara är när en människas kroppsställning skall anges (Kalle står/sitter /ligger). Därutöver används de för att ange pågående handling (Kalle sitter och läser) eller ersätter de verbet vara i konstruktioner som Kalle är tyst – Kalle sitter tyst. Det vanligaste är emellertid att verben stå, sitta och ligga placerar människor, djur och föremål någonstans. Positionsverbet återspeglar då vanligen den aktuella kroppsställning eller den fysiska egenskap som personen etc. har, d.v.s. Kalle sitter (i soffan) i vardagsrummet, vasen, som är långsmal, står på bordet och mattan, som är platt, ligger på golvet.

Inte sällan blir det dock mer komplicerat: att skyskrapan World Trade Centre låg på Manhattan är vi alla överens om precis som om att de flata tallrikarna står på det dukade bordet. Märkligt, kan tyckas, men för en svensk är allt detta självklarheter. För en person med italienska som modersmål ter sig däremot många av dessa användningar smått absurda. Kristina Svensson har studerat förhållandet mellan de svenska positionsverben och de italienska verb och andra uttryck som kan motsvara dessa. Undersökningen har gjorts på grundval av en elektronisk parallellkorpus, d.v.s. en i datorn läsbar större samling texter bestående av originaltexter på både svenska och italienska och deras respektive översättningar. Analysen av materialet syftar bland annat till att fastställa frekvensförhållanden och reda ut under vilka premisser ett givet svenskt positionsverb motsvaras av en given italiensk motsvarighet. Likheter och skillnader mellan de båda språken har på så sätt belysts.

Resultaten av undersökningen visar att de båda italienska positionsverben sedere (sitta) och giacere (ligga) – verbet stå saknar en direkt motsvarighet i italienskan – motsvarar de svenska verben i endast 8 respektive 5 procent av fallen, vanligen då just kroppsställningen är fokuserad och viktig. Övriga förekomster utgörs till största delen av italienska motsvarigheter till vara och befinna sig, ibland följda av vad Kristina Svensson har kallat ställningsangivande komplement av typen in piedi (’på fötter’) och seduto (’sittande’). Italienskan anger också gärna, istället för befintlighet eller kroppsställning, den handling som föregår kroppsställningen (d.v.s. motsvarigheter till ställa sig, sätta sig och lägga sig) eller en egenskap som en underförstådd betraktare registrerar; monumentet står inte på torget, det reser sig (inför någons blick). Detta gör att den italienska texten ofta ter sig mer dynamisk och målande än den jämförelsevis statiska och beskrivande svenska. Avhandlingen kan tjäna som ett exempel på hur man med hjälp av den nya datortekniken ges möjlighet att bearbeta ett mycket omfattande material och på så sätt få fram mångfacetterad, heltäckande och därmed pedagogiskt mycket värdefull information.

Avhandlingens titel: Uno studio contrastivo svedese – italiano sui verbi svedesi stå, sitta e ligga.
Disputationen äger rum lördagen den 1 oktober 2005 kl. 10.00
Opponent: Professor Kerstin Jonasson, Uppsala
Lilla hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6, Göteborg
Närmare upplysningar kan fås av Kristina Svensson, tel. 031-773 17 77 (arb.),
e-post kristina.svensson@rom.gu.se