Personer med kronisk smärta har olika förväntningar på sin behandling

Människor med kronisk smärta kan ha ett aktivt förhållningssätt till sin smärta, eller ett mer passivt. Att sjukvårdpersonalen vet vilken inställning individen har är viktigt för att kunna välja rätt behandling. Detta visar en ny avhandling från Sahlgrenska akademin. 

Arbetsterapeut Lena Mårtensson har i intervjuundersökningar tagit reda på hur personer med kronisk, godartad smärta ser på sin hälsa och sin rehabilitering. Hon fann att det finns stora skillnader i hur de uppfattar sin smärta och också vilken hjälp de förväntar sig att få av sjukvården. Personer med ett passivt förhållningssätt ser sig själva som sjuka och förväntar sig att bli behandlade som sjuka. De vill också att sjukvården tar på sig expertrollen. Personer med ett mer aktivt förhållningssätt däremot, vill ta eget ansvar och vara delaktiga i sin behandling. 

– Personer med ett mer passivt förhållningssätt känner sig hemma i den bild som finns i samhället av en person som är sjuk, medan personer med ett aktiv förhållningssätt inte gör de. De har större distans till smärtan och ser den som ett objekt snarare än som en del av sig själva. De vill tillbaka till den roll de hade innan de drabbades av smärta, säger Lena Mårtensson.

För personer som funnit sig tillrätta i en roll som sjuk kan stödjande åtgärder vara det mest lämpliga, till exempel massage, sjukskrivning eller medicinering så att de kan klara av att klara av att leva på den nivå de befinner sig. För personer som är motiverade att själva vara aktiva för att bli bättre passar beteendeinriktade åtgärder bättre. Sådana syftar till att lära ut metoder att göra saker på ett mindre krävande sätt. Det kan handla om avspänningsteknik och om att planera sitt arbete så att man orkar hålla på längre. Lena Mårtensson tar strykning som exempel.

– Det kanske räcker att stryka en skjorta när man behöver den. Man måste inte stryka hela tvätten på en gång. Det viktiga är att man inte når ökad smärta för det tar alltid längre tid att återhämta sig när smärtan väl brutit ut.

I flera tidigare studier har man sett att en förutsättning för att personer med kronisk smärta ska kunna gå vidare med sin rehabilitering är att de får en diagnos. Detta bekräftas av personerna i Lena Mårtenssons studier som säger att det är viktigt att få bekräftelse och att deras smärta blir tagen på allvar. Lena Mårtensson går i sina slutsatser ett steg längre. Hon tror att det, förutom diagnos, också krävs att behandlingsformerna överensstämmer med personens egna förväntningar för att den ska bli framgångsrik. Därför utvecklar hon nu ett självskattningsinstrument, en enkät, för personer med kronisk godartad smärta. Enkäten är tänkt som ett hjälpmedel för sjukvårdspersonalen, och som vägledning vid valet av behandlings- och rehabiliteringsåtgärder för personer med smärta.

– Det är viktigt att vi inom sjukvården tar hänsyn till att individer har så olika behov och förväntningar, och att vi planerar våra åtgärder utifrån detta.

Smärta räknas som kronisk om den varat i minst ett halvår. Ofta sträcker den sig dock över tio år eller mer. Att smärtan är godartad betyder att den inte är cancerrelaterad, utan istället har andra orsaker. Tillstånd med långvarig smärta är till exempel fibromyalgi, ryggont, spänningsvärk eller ledvärk.