Gösta Bågenholms doktorsavhandling är en tvärvetenskaplig studie i ämnena arkeologi och jämförande språkvetenskap. Han undersöker hur språkvetenskapliga teorier styr och har styrt den arkeologiska teoribildningen. Ytterst vill Bågenholm bringa klarhet (och debatt) kring de språkliga processer som verkade i förhistorien när Finland finskugriseras och Skandinavien indoeuropeiseras.
Det senaste kvartsseklet har inneburit en renässans för paleolingvistiken, dvs en teori som går ut på att relatera olika rekonstruerade ord till varandra. Om man kan rekonstruera [P]roto [I]ndo-[E]uropeiska ord för häst, hjul, nav och tistelstång och om premisserna är att det funnits ett PIE språk och ett dito folk, kan en slutsats bli att redan de gamla protoindoeuropeerna kunde spänna hästen framför vagnen.
I motsats till många indoeuropeister anser dock inte Bågenholm att det lingvistiska begreppet PIE leder till ett urspråk, ett urhem och en förhistorisk invandring. Premissen är felaktig. PIE är inget historiskt faktum. Det är inte heller fragment av ett rekonstruerat språk. PIE är blott och bart en mängd samband mellan språkvetenskapliga rekonstruktioner. Grunden för den moderna jämförande språkvetenskapens rekonstruktioner är icke i första hand historisk ­ utan strukturell.
Den stora skillnaden i antal språk mellan Nordeuropa och Nya Guinea (där det finns mellan 500 och 1000 språk) tolkar avhandlingsförfattaren som en funktion av att människorna i Fennoskandien har haft en (över tid) öppnare attityd mot varandra än vad som rått på Nya Guinea. Bågenholm argumenterar för att den kaotiska bilden av hundratals språk på små ytor som är typisk för Nya Guinea och för flertalet indianspråk i Amerika, är ett tidigt övervunnet språkstadium i Fennoskandien. I motsats till Nya Guinea och i motsats till det förkolumbianska Amerika har språkliga sammansmältningsprocesser präglat Nordeuropa. Språk och dialekter smälter oftare ihop här. Det bildas inga nya språk. Effekten av detta är att Skandinavien vid den historiska tidens ingång (1050 e. Kr.) hade få språk och lindrig dialektsplittring.
Den språkhistoriska processens huvuddrag i både Skandinavien och i Finland har varit konvergens (språken flyter ihop). Utmärkande för Nya Guinea och det förkolumbianska Amerika har varit populationsisolering. Av detta skäl har indianspråken och språken på Nya Guinea blivit fler snarare än att de smält samman. I Skandinavien och Finland har människornas attityder varit öppnare mot främmande impulser än i det förkolumbianska Amerika och på Nya Guinea, vilket enligt avhandlingsförfattaren förklarar olikheter i antal språk mellan de olika regionerna. Bågenholm argumenterar för att människornas attityder är (har varit) annorlunda (mer fientliga) i svårt språksplittrade områden än i områden med få eller bara ett språk.
Avhandlingens titel är: Arkeologi och språk i norra Östersjöområdet
Disputationen äger rum lördagen den 12 juni kl 10.00
Sal T 307, Arkeologen, Olof Wijksgatan 6
Närmare upplysningar: Gösta Bågenholm, tel 031-53 83 59 (hem)