Forskningsrapporter i sociologi
Permanent URI for this collectionhttps://gupea-staging.ub.gu.se/handle/2077/42391
Browse
Recent Submissions
Item Främlingsfientligt våld i Sverige 2009–2022(2025) Lundstedt, Måns; Törnberg, Anton; Vallström, Victoria; Wahlström, MattiasThis report investigates the scope and character of xenophobic violence in Sweden between 2009 and 2022. Xenophobic violence is defined as acts in which the perpetrator targets a person perceived to belong to a group seen as a threat to Swedish culture, economy, or social cohesion. The study is based on a comprehensive analysis of all police reports flagged as hate crimes involving physical violence, including assault, arson, and attempted murder (n=2512) The findings show that xenophobic violence in Sweden is not an isolated or fringe phenom- enon but a persistent issue embedded in everyday social environments. While overall inci- dents have declined slightly over time, the report identifies significant spikes during mo- ments of political and societal tension—particularly the refugee reception crisis in 2015– 2016, as well as following terror attacks in Europe and Sweden. In contrast, the large-scale arrival of Ukrainian refugees in 2022 was not followed by a rise in violence, highlighting the importance of political and media framing in shaping public reactions. The violence is mostly directed at people perceived as immigrants or refugees, followed by incidents motivated by Afrophobia, Islamophobia, and antiziganism. The type and context of violence have shifted. Assault remains the most frequent offence, but attacks on prop- erty—such as arson targeting asylum accommodations—peaked during 2015–2016. Over time, violence has moved away from nightlife settings and group-based assaults toward more spontaneous, individual acts occurring in broad daylight and public spaces such as public transport, residential areas, and commercial zones. A particularly notable trend is the increase in older perpetrators and the decline in youth involvement, suggesting a wider demographic spread. This shift toward more “everyday” xenophobic violence indicates a worrying normalisation of hostility in public life, under- scoring the urgent need for effective policy responses and deeper societal engagement.Item Levnadsvillkor i bostadsområden med socioekonomiska utmaningar: Resultat ifrån medborgarforskningsprojektet EMPOWER med fokus på Bergsjön i Göteborg(2024) Elgenius, Gabriella; Aziz, AmanjRapporten handlar om boendeförhållande, lokalt inflytande och engagemang i bostadsområden med socioekonomiska utmaningar med fokus på hur boende i Bergsjön beskriver levnadsvillkor, bostäder och möjligheter till delaktighet i föreningsliv och lokala processer. De övergripande resultaten pekar på en stark känsla för och stolthet över området som återspeglas i viljan att vara eller bli delaktig i bostadsfrågor och föreningsliv. Materialet visar på många positiva självuppskattade effekter av engagemang såsom en möjlighet att använda existerande kompetenser eller lära nya. I materialet ser vi även en stor oro över hur ojämlika levnadsvillkor påverkar barn och unga som växer upp i ekonomisk utsatthet, en sorg och oro över hur boende påverkas av diskursen om ”utsatta områden”. Upplevelser av negativa associationer mellan plats och individ och av territoriell stigmatisering är återkommande i materialet. I sammanhanget problematiseras integration som en process utifrån ett antal indikatorer som ofta förbises och inte minst som beroende av möjliggörande strukturer, dvs lokala resurser, lokala initiativ, lokala relationer och maktförhållanden och diskurser och attityder som kan främja eller hindra integrationsprocessen. Projektet bygger på medborgarforskning som en metod som uppmärksammar olika typer av kompetenser, levda erfarenheter och möjliggör samarbeten mellan universitet, praktiker/aktörer och boende. Medborgarforskningsmetoden har möjliggjort träning i forskningsmetoder och datainsamling (intervjuer med boende, intervjuer med lokala aktörer/praktiker inom och en digital enkät). Rapporten avser återkoppla forskningsresultat till alla deltagare, medborgarforskare, lokala samarbetspartners, praktiker/ aktörer, föreningar, bostadsbolag och myndigheter.Item Lokal mobilisering i bostadsområden med socioekonomiska utmaningar – läxhjälp, lokal samverkan och en modell förgräsrotsorganisering(Department of Sociology and Work Science, University of Gothenburg, 2023-12-21) Gabriella Elgenius; AnnSofie Olsson; Arfi YosufItem Empowering cities of migration, new methods for citizen involvement and socio-spatial integration - Findings from the EMPOWER project(Department of Sociology and Work Science, University of Gothenburg, 2023-11-17) Pemberton, Simon; Elgenius, Gabriella; Falge, Christiane; Goodson, Lisa; Aziz, Amanj; Berchem, David; Ciytak, Bircan; Keele University, UK; University of Gothenburg, Sweden; University of Applied Sciences, Bochum, Germany; University of Birmingham, UKThis report presents findings from the EMPOWER research project. It provides new gender-aware insights into the integration challenges and opportunities - and housing experiences - of individuals living in three different European cities and three neighbourhoods with increasing population diversity. In doing so, the research highlights the critical importance of housing and place in integration processes and the ways in which local residents can work with those involved in the governance of neighbourhood and housing services to create appropriate and inclusive responses, and which facilitates engagement and empowerment.Item Att balansera mellan omställning och kontinuitet i arbetet med hållbarhet. En etnografisk fallstudie om att införliva samhälleliga krav och förväntningar på en hållbar utveckling inom kommunal verksamhet(2022) Ärleskog, CarolineThe aim of this dissertation is to increase knowledge of how municipal services incorporate political demands and expectations from stakeholders in society to contribute to sustainable development. The study investigates two dimensions of governance: how the managers conceptualised sustainability work and on what grounds the management acted to spread sustainability work in their daily operations. An ethnographic field study was conducted over a period of one year. Data were collected through observations and conversations with employees. Theoretically, the analysis draws on concepts like translation, institutional work and legitimacy. The conclusions show that it is important for municipal services to maintain continuity in their operations when they engage in sustainability work. Adhering to already established strategies, working methods and forms of governance, i.e. showing continuity, can make it easier for the services to engage in sustainability work. However, showing too much continuity can limit the opportunities to survey existing practices and achieve the change that is required in order to contribute to sustainable development. By balancing between demands for continuity and transitioning towards more sustainable development, conditions are created for companies' sustainability work to be seen as legitimate both among employees and among other institutions and actors in society.Item Normer som skaver - Hbtq-personers sociala arbetsmiljö i Göteborgs Stad(2018) Björk, Sofia; Wahlström, MattiasPå uppdrag av Göteborgs Stad har denna studie genomförts med syfte att få en överblick över hur hbtq-personer som arbetar i kommunen upplever sin sociala arbetsmiljö, samt vilka konsekvenser arbetsmiljön får för hbtq-personers välbefinnande. På ett generellt plan handlar detta om att belysa hur heteronormativa föreställningar och praktiker kommer till uttryck i arbetslivet och vilka konsekvenser det får för medarbetare som är hbtq. Fokus har legat på fyra sammanlänkade områden: (1) öppenhet och att komma ut som hbtq, (2) hbtq-personers upplevelser av bemötande på arbetsplatsen, (3) hbtq-personers upplevelse av delaktighet och social inkludering i arbetsgemenskapen och (4) arbetsmiljöns konsekvenser för hbtq-personers psykiska välbefinnande. Rapporten presenterar också övergripande rekommendationer om fortsatt arbetsmiljöarbete för att förbättra situationen för medarbetare – och i förlängningen även för brukare – som är hbtq. Inom ramen för studien genomfördes en webenkät som kompletterades med fördjupade intervjuer. Tre separata urval gjordes för webenkäten: ett slumpmässigt urval av medarbetare i Göteborgs Stads förvaltningar, ett slumpmässigt urval av medarbetare på det kommunala bolaget Göteborgs Spårvägar och ett självselekterat urval, främst riktat till hbtq-personer, via en länk som lades upp på Göteborgs Stads och Göteborgs Spårvägars intranät, samt spreds via lokala RFSL (Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter). Totalt svarade 1004 personer på enkäten, varav 206 hbtq-personer. I enkäten gavs möjlighet för hbtq-personer att anmäla intresse att delta i en fördjupad intervju. Av de respondenter som anmält detta gjordes ett urval på 12 personer som fick möjlighet att berätta om sina erfarenheter av arbetsmiljön i Göteborgs Stad. Rapportens slutsatser baserar sig i hög grad på analyser av enkätsvaren, men intervjuerna gav möjlighet att pröva och utveckla resultaten från enkäten. Studien utgår främst från teorier om samhälleliga normer och mer specifikt heteronormativitet – att hbtq-personer görs till avvikande genom att heterosexualitet tas för givet i socialt samspel. Förklaringar till hbtq-personers utsatthet bör därför varken sökas hos hbtq-personer själva eller primärt hos de individer som medvetet eller omedvetet utför kränkande eller diskriminerande handlingar, utan hos de ofta outtalade kulturella mönster som förekommer på grupp-, organisations- och samhällsnivå. Heteronormen gör att de som avviker från den tvingas ta ställning till om de vill vara öppna och behöver fatta beslut om att komma ut som hbtq i olika sociala sammanhang. I dessa beslut behöver de förhålla sig till risken att utsättas för kränkningar och diskriminering kopplat till deras sexualitet och/eller könsidentitet. De som inte är hbtq slipper överväga sin öppenhet då heterosexualitet fortfarande i de flesta sammanhang är en outtalad utgångspunkt. Bland de hbtq-personer som svarade på enkäten menade omkring två tredjedelar att de var öppna för minst hälften av sina kollegor, medan bara en tredjedel var öppna för minst hälften av sina brukare. Medan öppenhet för kollegor inte tycktes variera beroende på verksamhetstyp (förskola/skola, socialtjänst, vård/omsorg, övrig verksamhet respektive Göteborgs Spårvägar) fanns det skillnader i öppenhet för brukare mellan verksamheterna, troligen kopplat till olika typer av brukarrelationer. Bland dem med transerfarenhet tycktes öppenhet för kollegor och brukare generellt vara lägre jämfört med homo- och bisexuellas öppenhet med sexuell läggning. Att inte vara öppen kunde för många handla om att inte ha fått anledning att komma ut eller att inte vilja tala om privata saker på arbetsplatsen, men vanliga skäl var också en oro för att utsättas för negativa reaktioner eller närgångna frågor. En annan vanlig oro inför att komma ut var att i andras ögon bli reducerad till enbart representant för kategorin hbtq-personer. Valet att inte vara öppen kunde upplevas som att inte framträda för andra som hela sin person. Även för dem som generellt var öppet hbtq var det en ständig process att komma ut i olika yrkessammanhang när de mötte nya personer, vilket inte sällan uppfattades som påfrestande. Göteborgs stad har när denna rapport skrivs ett pågående arbete för att främja arbetsmiljön hos hbtq-personer. Detta var merparten av respondenterna i enkäten medvetna om. Bland medarbetare som är hbtq ansåg en majoritet att det arbetet haft åtminstone viss effekt. Dock visar resultaten av enkäten att det kvarstår problem med diskriminering och kränkande behandling av hbtq-personer, vilket bör ses som en effekt av kvardröjande heteronormativa strukturer i organisationen. Hbtq-personer var överrepresenterade jämfört med de som är inte är hbtq vad gäller utsatthet för kränkande särbehandling, mobbing och sexuella trakasserier. Utsattheten bland dem med icke-binära könsidentiteter och personer med transerfarenhet tycks vara särskilt hög. Svaren på specifika frågor i enkäten om olika typer av bemötande gentemot hbtq-personer visar vidare att i synnerhet mer subtila, och eventuellt omedvetna, kränkningar som såsom obetänksamma eller fördomsfulla kommentarer eller skämt relaterade till ens sexuella läggning eller könsidentitet var något som många varit med om någon gång. När olika typer av mer och mindre allvarliga former av utsatthet (från opassande nyfikenhet och obekväma frågor till hot och våld) läggs samman, framkommer att omkring en femtedel av hbtq-personerna i urvalet var utsatta för något av detta ganska ofta eller dagligen, och ytterligare en femtedel mer sällan. Kränkningar och diskriminering förekom från både kollegor, chefer och brukare. Samtidigt var de som inte är hbtq mindre medvetna om de kränkningar som sker mot hbtq-personer och det var inte ovanligt att kollegor och chefer inte sa ifrån mot nedsättande bemötande av hbtq-personer. För merparten av hbtq-personerna i studien tycks kränkning och diskriminering dock inte varit ett återkommande inslag i vardagen, och en överväldigande majoritet av hbtq-personer kände sig delaktiga, trygga och accepterade i gemenskapen på arbetsplatsen. Graden av upplevd social integration på arbetsplatsen skiljde sig inte nämnvärt mellan medarbetare som var hbtq och inte. Känslan av att vara trygg och accepterad i arbetsgemenskapen var dock påtagligt svagare hos personer med icke-binära könsidenteter och med trans- erfarenhet. Analysen av enkäten visar också på ett negativt samband mellan olika former av utsatthet kopplat till könsidentitet eller sexuell läggning och i vilken grad medarbetare kände sig trygga och accepterade. De som i lägre grad var öppet hbtq tenderade också att vara mindre socialt integrerade på arbetsplatsen. Den övergripande bilden av hbtq-personers arbetsmiljö i Göteborgs Stad kan alltså framställas utifrån olika perspektiv med hjälp av enkätresultaten. Å ena sidan är det möjligt fokusera på att många hbtq-personer som arbetar i Göteborgs stad känner att de kan vara öppna, är trygga i sin arbetsgrupp och slipper kränkningar och diskriminering i sin vardag. Å andra sidan indikerar resultaten att det fortsatt förekommer heteronormativa föreställningar och praktiker, bland annat i form av brister i bemötandet av hbtq-personer från både medarbetare, chefer och brukare. Detta bidrar i sin tur till att en andel av de medarbetare som är hbtq känner sig mindre trygga och accepterade på arbetsplatsen. Enkätresultaten visar också att hbtq-personer som arbetar i Göteborgs Stad har generellt lägre psykiskt välbefinnande än de som inte är hbtq. En del av detta mönster har troligtvis sin förklaring i faktorer utanför arbetsplatsen, men den analys som presenteras i rapporten indikerar också att skillnader i den sociala arbetsmiljön, såsom olika grad av socialt stöd i arbetsgruppen och olika grad av upplevd trygghet, tycks vara en delförklaring. Utsatthet för olika former av kränkningar på arbetsplatsen, även mindre grova sådana, uppvisar också signifikanta samband med lägre grad av psykiskt välbefinnande. I rapportens avslutande del identifieras tre övergripande områden för fortsatt arbetsmiljöarbete. För det första föreslås ett förstärkt aktivt arbete för att undanröja trakasserier och motverka mer subtila och omedvetna kränkande handlingar, med ambitionen att undanröja alla kränkningar av hbtq-personer och andra minoriteter. Även brukares kränkningar måste tas på allvar och hur dessa ska hanteras bör bli föremål för fortsatt arbete. För det andra rekommenderas ett fortsatt arbete med normmedvetet ledarskap både bland chefer på hög nivå i organisationen och bland första linjens chefer, då dessa olika chefsnivåer fyller olika funktioner i för arbetsmiljön och arbetet för att förbättra denna. För det tredje förordas ett stärkt och fortsatt normkritiskt arbete och hbtq-kompetens genom verksamhetsanpassade utbildningar. Detta utvecklingsarbete bör länkas till ett bredare normkritiskt arbete som också inkluderar exempelvis normer kring etnicitet och funktionsnedsättningar. Utmaningen ligger särskilt i att integrera normkritiska förhållningssätt i det vardagliga arbetet och samvaron på arbetsplatsen. Summary in English: This report presents the results of a study commissioned by the City of Gothenburg and undertaken by the University of Gothenburg. It aims to provide an overview of how LGBTQ people who are employed by the municipality experience their social working environment and how the working environment impacts on the psychological well-being of LGBTQ employees. The report contributes to the broader aim of illuminating how heteronormative ideas and practices are expressed at work and their consequences for LGBTQ employees. The empirical investigation concerns four interconnected areas: (1) being open and coming out as LGBTQ, (2) the treatment of LGBTQ employees by superiors and colleagues at work, (3) LGBTQ people’s feelings of social integration in the community at work, and (4) the consequences of the working environment for LGBTQ employees’ psychological well-being. The report also presents general recommendations for further work to improve the working environment of LGBTQ employees and, by extension, conditions for the receivers of municipal services. The study is based on a web survey that was complemented by in-depth interviews. Three separate samples were made for the survey distribution: a random sample of employees in the municipal district and branch administrations; a random sample of employees in the public transport company Göteborgs Spårvägar; and a self-selected sample inviting LGBTQ people through a link to the survey that was disseminated on the intranets of the City of Gothenburg’s municipal services and Göteborgs Spårvägar, as well as to the local branch of the Swedish Federation for Lesbian, Gay, Bisexual, Transgender and Queer Rights (RFSL). Altogether 1004 people responded to the survey. LGBTQ people among the survey respondents were furthermore given the opportunity to express their interest in participating in an in-depth interview. Among those who expressed interest, a sample of 12 people were given the opportunity to develop their experiences of the working environment in the City of Gothenburg’s municipal services. The conclusions in the report are to a high degree based on analyses of the survey responses, but the in-depth interviews provided opportunities for validating and developing the results from the survey. The study is based on theories about social norms and more specifically heteronormativity – that LGBTQ people are made deviant because of the taken-for-grantedness of heterosexuality among participants in social interactions. Explanations for discrimination and violations directed at LGBTQ people should neither be sought among LGBTQ people themselves nor primarily among individuals who, consciously or not, perpetuate violations, but among the often-unspoken cultural patterns on the level of groups, organizations and societies. Heteronormativity forces those who deviate from the norm to choose whether they wish to be open about their sexuality; decisions may be imposed on them about whether or not to come out in different social contexts. When deciding whether or not to come out, LGBTQ people need to consider the risk of becoming exposed to discrimination or violations linked to their sexuality and/or gender identity. Those who are not LGBTQ do not need to consider their openness, since heterosexuality is still an unspoken assumption in most social contexts. Among LGBTQ respondents to the survey, around two-thirds claimed that they were open about their sexuality with at least half of their colleagues, while only about a third were open about it with at least half of their clients. While openness towards colleagues did not appear to vary depending on the type of public authority (i.e. education, social services, care work, other administrations and Göteborgs Spårvägar), there were variations in the degree of openness towards clients, probably depending on different kinds of service provider relations. Among those who were trans, openness with colleagues and clients seemed to be lower in comparison with the openness among homosexuals, lesbians and bisexuals. Not being open at work was for many a result of not having had a reason to come out or of not wanting to discuss private matters in the workplace. However, there was also anxiety about coming out and risking becoming exposed to negative reactions or intimate questions. A common concern about coming out was also being reduced just to one’s LGBTQ identity in the eyes of others. On the other hand, choosing not to be open could be perceived as not being a whole person in relation to others. Even for those who were generally open, it was a constant process of coming out in different professional situations when they met new people. This was often perceived as stressful. The City of Gothenburg has undertaken to improve the working environment of LGBTQ people, and most of the respondents in the survey were aware of this ongoing work. Among employees who are LGBTQ, the majority considered that this work had had at least some effect. However, the results of the survey show that there are still problems with discrimination and abusive treatment of LGBTQ people, which can be seen as an effect of lingering heteronormative structures in the organization. LGBTQ people were overrepresented compared with those who are non-LGBTQ in terms of exposure to discrimination, bullying and sexual harassment. The exposure of those with non-binary gender identities and trans experiences to these negative behaviours seemed to be particularly high. The answers to specific questions in the questionnaire about different types of treatment of LGBTQ people further show that many had been subjected to, in particular, more subtle, and possibly unintentional violations such as insensitive or prejudiced comments or jokes related to sexual orientations or gender identities. When aggregating different types of more serious and less serious forms of exposure (from undesired curiosity and rude jokes to threats and violence), it appears that about one-fifth of the LGBTQ people in the sample were exposed to these quite often or even daily, and a further one-fifth more rarely. Violations and discrimination occurred from colleagues, managers and clients. Those who are not LGBTQ were also less aware of the violations against LGBTQ people, and it was not uncommon that colleagues and managers did not expressly reprove others’ negative comments about LGBTQ people. For most of the LGBTQ people in the study, violations and discrimination did not appear to be a recurring element of everyday life, and an overwhelming majority of LGBTQ people felt involved, safe and accepted in their work community. The degree of perceived social integration in the workplace did not differ significantly between employees who were LGBTQ and those who were not. However, the feeling of being safe and accepted in the work community was markedly weaker among the non-binary and transgender people in the sample. Analysis of the survey results also shows a negative connection between exposures to different forms of violations linked to gender identity or sexual orientation, and to what extent employees felt safe and accepted. Those who were less open about their LGBTQ identities also tended to be less socially integrated in the workplace. Thus, the overall image of LGBTQ people’s working environment in the City of Gothenburg’s municipal services, as expressed in the survey results, can be presented from different perspectives. On the one hand, it is possible to focus on the fact that many LGBTQ people working in the City of Gothenburg’s municipal services feel that they can be open, are safe in their workgroup, and spared from violations and discrimination in their daily lives. On the other hand, the results indicate that there are still heteronormative understandings and practices, including negative treatment of LGBTQ people from colleagues, managers and clients. This in turn contributes to the fact that a proportion of the employees who identify as LGBTQ feel less secure and accepted in the workplace. The survey results also show that LGBTQ people working in the City of Gothenburg’s municipal services generally have lower psychological well-being than those who are not LGBTQ. While parts of this pattern can probably be explained by factors outside the workplace, the analysis presented in the report also indicates that differences in the social work environment, such as different levels of social support in the working group and different levels of perceived safety, seem to be a partial explanation for low psychological well-being. Exposure to various types of workplace abuse, including minor forms, also shows significant association with lower levels of psychological well-being. The final section of the report identifies three overall areas for further work to improve the working environment of LGBTQ employees. First, enhanced efforts should be made to eliminate harassment and counteract less-serious forms of abuse, with the aim of eliminating all violations of LGBTQ people and other minorities. Also, violations directed at LGBT people by clients must be taken seriously, and how these violations are best handled should be the subject of continued work. Second, continued work with norm-conscious leadership is recommended, both among senior executives in the organization and among first-line managers, as these different managerial levels fulfil different functions for the work environment. Third, strengthened and continued norm-critical work should be promoted through education adjusted to different contexts within the organization. This development work should be linked to a broader norm-critical approach that also includes, for example, norms regarding ethnicity and functional impairments. The challenge lies in integrating norm-critical approaches in everyday work and social interactions in the workplace.Item Nordiska perspektiv på transnationellt fackligt samarbete i Europa – former, hinder, utmaningar och strategier(2016) Larsson, Bengt; Lovén Seldén, Kristina; Bengtsson, MattiasDenna rapport utgör en delstudie av ett forskningsprojekt som studerar transnationellt fackligt samarbete och nätverksbyggande på sektorsnivå i Europa. Projektets över-gripande syfte är att förklara vilka faktorer som verkar möjliggörande respektive begränsande för detta samarbete, och denna rapport har specifikt fokuserat på hur samarbetet fungerar och upplevs ur de nordiska fackförbundens perspektiv. De fråge-ställningar rapporten syftat till att besvara var följande: Hur är den transnationella fackliga samarbetsstrukturen uppbyggd, sedd utifrån nordiska fackförbunds perspektiv? Vilka nivåer, syften och aktiviteter lägger nordiska fack vikt vid i detta samarbete? Vilka fackliga organisationer i andra länder samarbetar fackförbund i metall-, byggnads-, transport-, bank- och finanssektorn, samt hälso- och sjukvårdssektorn i Norden med? I vilka forum samarbetar de? Hur tycker de att samarbetet fungerar? Vilka frågor samarbetar fackförbund inom dessa sektorer i Norden om och vilka svårigheter upplever de? Hur ser de på samarbetets utvecklingsmöjligheter för fram-tiden i förhållande till olika frågor? Vilka är enligt fackförbund i Norden de viktigaste förutsättningarna och hindren för transnationellt fackligt samarbete generellt, samt inom deras respektive sektorer? Rapportens analyser har baserats på tre empiriska material. För det första har en del bakgrundsdata hämtats från en enkätundersökning som besvarats av 250 fackförbund i Europa under 2010-11. För det andra har data använts från en enkätundersökning från 2015-16 besvarad av 73 förbund som organiserar medlemmar inom fem sektorer i Norden: metall, transport, byggnad, bank- och finans, samt hälso- och sjukvård. För det tredje har åtta intervjuer med sammantaget 11 centralt placerade representanter i sju svenska förbund och ett nordiskt förbund inom nämnda sektorer analyserats. Vi ska i detta avslutande kapitel inleda med att sammanfatta huvudsakliga resultat i förhållande till de teman som anknyter till frågeställningarna – notera dock att vi här av fram-ställningsskäl kastar om ordningen mellan tredje och fjärde frågeställningen. Vi kommer också i dessa avsnitt att diskutera huruvida våra resultat bekräftar eller avviker från tidigare forskningsresultat. Avslutningsvis kommer vi att föra en diskussion som åter-knyter till de teoretiska utgångspunkterna för projektet. Det avser i vilken mån länder och regimskillnader i industriella relationer spelar en roll för det fackliga samarbetet, den roll som sektorskillnader och sektorregimer kan antas spela, samt vilka slutsatser som kan dras genom att anlägga organisations- och nätverksperspektiv på det fackliga samarbetet. Samarbetsstrukturens nivåer, syften och förekommande aktiviteter Den första frågeställningen rörde samarbetsstrukturen och vilka nivåer, syften och aktiviteter som förekommer och framhålls bland nordiska fackförbund. Efter en in-ledande översikt över samarbetsstrukturens uppbyggnad och komplexitet analyserades vilka nivåer av fackligt samarbete som nordiska förbund anser vara viktiga, samt vilka länder man upplever sig dela intresse med. Den föregående frågan handlar om i vilken mån förbunden inom nämnda fem sektorer uppfattar att det har skett en förändring under det senaste decenniet i den vikt som tillmäts allt från samarbete via nationella centralorganisationer, över de europeiska fackliga federationerna och konfederationerna, till den globala konfederationen ITUC. Det tydligaste resultatet av våra analyser är att de europeiska sektorsfederationerna (ETUFs) kontinuerligt ökat i betydelse under det senaste decenniet, vilket bekräftar en tidigare studies resultat från den föregående tioårsperioden (Nergaard & Dølvik 2005: 53ff.). Detta resultat förklarades dels med att det ligger i linje med den ökade vikt som EU-kommissionen har gett sektornivån i de sociala dialogerna sedan ingången av 2000-talet i relation till den sektoröverskridande sociala dialogen. Men det kan också sägas ligga i sakens natur att fackförbund, vilka organiserar inom en eller flera specifika sektorer, ser just sektornivån som viktigare än det arbete som förs på en konfederal, sektors-övergripande nivå, samt att sektornivån berör frågor som ligger närmare de fackliga medlemmarnas direkta intressen. Vad som däremot inte är så självklart är ett annat resultat som stärker vår slutsats om att den europeiska sektornivån har blivit allt viktigare i det fackliga arbetet och samarbetet. Det handlar om att en majoritet nordiska förbund inom våra studerade fem sektorer ansåg att det i dagsläget är viktigare att samarbeta med förbund inom den egna sektorn i andra länder än med förbund inom andra sektorer i det egna landet. Resultatet ovan kan dock specificeras något vid en närmare anblick kring vad som konkret görs i samarbetet. När det gäller aktiviteter som att utbyta information om kollektivavtal samt författa gemensamma ställningstaganden, är samverkan med andra förbund i Europa nästan lika stark som den inom det egna landet – en majoritet av de nordiska förbunden ägnar sig åt den typen av aktivitet. Också i de i något lägre grad förekommande aktiviteterna som gemensamma träningsprogram för fackrepresentanter, deltagande i demonstrationer, samt observatörsdeltagande vid avtalsförhandlingar så visar våra resultat att samarbetet över nationella gränser inte är så långt efter det samarbete som pågår på den nationella arenan. Däremot finns de två centrala områden där den nationella arenan fortfarande är dominerande jämfört med gränsöverskridande samarbete: koordinering av kollektivavtalsförhandlingar och skarpa fackliga åtgärder som strejker, övertidsblockader och bojkotter. Sammantaget är det nationella samarbetet fortfarande starkast bland nordiska förbund, men som bekräftats av tidigare forskning om sektorsnivåns allt viktigare roll i Europa under de senaste två decennierna, så finns idag en bred uppsättning transnationella samarbetsaktiviteter. Vad gäller de två nivåerna av europeiskt fackligt samarbete så bekräftar både intervjuerna och enkätstudien att samarbetet på sektorsnivå är viktigare än det fackliga samarbete som sker på sektoröverskridande nivå. Hinder för att denna nivå ska uppfattas vara av direkt nytta eller värde är att fackförbund på sektorsnivå tenderar uppfatta ETUC och den sektoröverskridande sociala dialogen alltför övergripande och abstrakt, samt att de frågor som behandlas där ofta ligger nära Kommissionens agenda och intressen. De egna sektorsdialogerna uppfattas däremot som mycket viktiga, trots att de inte alltid leder till starka förhandlingsresultat och att arbetsgivarorganisationernas involvering i dem emellanåt beskrivs som halvhjärtad. Det viktigaste, enligt våra respondenter, sägs vara att hålla dialogen igång för att på så sätt möjliggöra ömsesidig förståelse och framtida förhandlingsresultat. Av vår enkät framgick att de sociala sektorsdialogerna anses vara viktiga i alla sina tre funktioner: att påverka EU-politik, att stärka och koordinera fackligt samarbete, samt att förhandla med europeiska arbets-givarorganisationer. Samtidigt visades också att relativt få anser att dialogernas resultat har haft en stor betydelse för arbetsförhållanden bland egna medlemmar. Dessutom anser en del förbund att arbetet med sektorsdialogerna tar väl mycket resurser för att vara mödan värt. Särskilt påtagligt framstår detta inom den mindre konkurrensutsatta hälso- och sjukvårdssektorn, medan färre inom den betydligt mer konkurrensutsatta metallsektorn delar den uppfattningen. Det finns en stor samstämmighet mellan sektorer och länder i Norden beträffande de aktiviteter man samarbetar med förbund i andra länder omkring. Det tydligaste undantaget från detta är Island som har lägre grad av transnationellt samarbete än övriga nordiska länder. Vi har inte heller funnit någon större skillnad mellan sektorerna vad gäller de löst hållna aktiviteter som arrangeras inom ramen för de nordiska och europeiska sektorförbunden, såsom utbyte av information om kollektivavtal och för-fattande av gemensamma skrivelser. Däremot är det uppenbart att metall- och byggnads-sektorn har avsevärt högre grad av transnationellt samarbete inom de mer avancerade aktiviteterna: att utbilda fackliga företrädare, samordna kollektivavtalsförhandlingar och arrangera demonstrationer. Tillsammans med transportsektorn ligger även metallsektorn högt på transnationella aktiviteter som att utbyta observatörer vid kollektivavtals-förhandlingar samt arrangera bojkotter, blockader eller strejker. De båda tjänste-sektorerna i undersökningen, bank- och finanssektorn respektive hälso- och sjukvårds-sektorn, har generellt lägre grad av fackligt samarbete i fråga om dessa aktiviteter. Detta utfall tycks stärka teorin om att sektorskillnader spelar en större roll än länderskillnader, åtminstone inom Norden, och möjligen med undantag för Island. Intressegemenskaper, samarbetspartners och fora Vår enkätundersökning bekräftade tidigare forskningsresultat som visat att nordiska förbund i högre grad upplever att de delar intressen med andra förbund i Norden än vad de gör med europeiska länder utanför Norden (Nergaard & Dølvik 2005: 64ff.). Allra minst upplever förbunden att de delar intresse med fack i europeiska länder utanför EU-samarbetet. Detta resultat fick ett starkt stöd också i intervjuanalyserna. De nordiska förbunden har såväl starkt utvecklade nordiska samarbets- och metaorganisationer som goda bilaterala kontakter vilka bildar täta om än relativt löst hållna informations- och koordineringsnätverk mellan fackförbund i Norden – och som i viss mån sträcker sig utanför Norden. Särskilt utmärkande för det starka nordiska samarbetet är att det bygger på en unik grad av organisering jämfört med andra regioner i Europa. För att tala med de olika begrepp för former av samarbete som vi introducerade i rapportens inledning: Lösliga bi- och multilaterala kommunikations- och koordineringsnätverk genom vilka facken utbyter information för att använda på nationell nivå existerar troligen över hela Europa. Också mer reguljära regionala samarbetsnätverk i vilka man utvecklar gemen-samma strategier på den regionala och europeiska arenan finns på sina håll. Men vad vi känner till så är det främst de nordiska länderna som har utvecklat gemensamma formella och bemannade metaorganisationer både på sektoröverskridande nivå (i form av Nordens Fackliga Samorganisation) och på sektorsnivå (i form av nordiska sektors-organisationer).9 Baserat på vår studie har vi kunnat sluta oss till att de nordiska förbunden genom en relativt stark kulturell gemenskap, liknande traditioner och gemensamma organisationer har byggt upp en stark tillit som gör att förbunden kan få till stånd en snabb respons vid behov av exempelvis information eller sympatiåtgärder. Dessutom föranleder denna nordiska samordning att man är väl förberedd inför arbetet i de europeiska fackliga organisationerna på sektorsnivå och har en enhetlig röst på denna arena. Det påtalas till och med i våra intervjuer att man kan bli lite väl tydlig som region och att detta kan leda till viss skepsis från andra länders representanter – även om vissa intervjupersoner också betonar att de försökt tona ner denna sida något under senare tid. Vad gäller de bilaterala kontakterna utanför Norden framstår de med, i första hand, tyska förbund och, i andra hand, brittiska förbund som allra starkast och betydelsefulla. 9 I de fem sektorer vi studerar är dessa: Industrianställda i Norden (IN), Nordiska Byggnads- och Träarbetarefederationen (NBTF), Nordiska Transportarbetarfederationen (NTF), Nordiska Finans-anställdas Union (NFU), samt Nordens Offentliganställdas Fackliga Samorganisation (NOFS) Dessa aktörer är också starka på den europeiska arenan och representerar medlems-länder med en politiskt inflytelserik roll. Ett i skrivande stund aktuellt exempel på detta är folkomröstningen i juni 2016 om ett eventuellt brittiskt utträde ur EU. Med avseende på bilaterala kontakter så förefaller det som om det finns en viss skillnad mellan den mindre konkurrensutsatta hälso- och sjukvårdssektorn och mer kon-kurrensutsatta sektorer. Medan den förra tycks ha något färre internationella bilaterala kontakter som de beskriver som starka, har byggnadssektorn och särskilt metallsektorn kontakter i långt fler länder än i Tyskland och Storbritannien. Det rör sig huvudsakligen om vad man uppfattar som ”kärnländer” i Europa, såsom Frankrike, Spanien, Belgien och Holland, men även Österrike och Ukraina omnämns. Vad gäller länderskillnader stärks också här föreställningen om Norden som en relativt sammanhållen regim, då vi inte kunnat påvisa några stora skillnader i nätverkande och bilateralt samarbete mellan de nordiska ländernas fackförbund i dessa sektorer. De enda påtagliga skillnaderna var att de isländska förbunden skiljer sig från övriga nordiska länder i fråga om att ha europeiska bilaterala partners utanför Norden, samt att de svenska förbunden tycktes ha något starkare samarbete än de övriga nordiska förbunden. Slutligen är samarbetet med förbund i Baltikum av en särskild art eftersom relationen i hög grad handlar om ett ensidigt riktat stöd från de nordiska förbunden till baltiska för-bund. Detta asymmetriska samarbete har en lång och stark tradition, men samtidigt finns det bland våra intervjupersoner en viss uppgivenhet över att utvecklingen i Baltikum går så sakta och att arbetet ger ett så magert resultat i termer av organisering av medlemmar och utveckling av fackförbunden i denna region. Sammantaget påvisar skillnaden i bilaterala relationer till ”kärnländer” respektive Baltikum på den betydelse som de organisatoriska resurserna hos förbunden har. Med svaga motpartners blir relationer för de relativt starka nordiska förbunden mer asymmetriska och enkelriktade i flödet av information än vid de tillfällen då de samverkar med mer jämspelta partners i länder där facken i betydligt högre grad utgör centrala aktörer på arbetsmarknaden. Svårigheter och hinder i samarbetet Även om det finns en stark vilja bland nordiska förbund att samarbeta över nationella gränser, och det redan existerar en hel del samarbete, så finns det också svårigheter och hinder. De tre enkätundersökningar som diskuteras i resultatdelen ger ett förhållandevis enhetligt och tydligt resultat, vilket också preciseras via våra analyser av intervjuerna. Ett av de viktigaste hindren för fackligt samarbete är bristen på ekonomiska, tidsmässiga och personella resurser. Detta kan möjligen tyckas förvånande givet att nordiska förbund har en stor andel medlemmar och därför är relativt resursstarka jämfört med förbund i stort i övriga Europa. Men transnationellt fackligt samarbete är resurskrävande och konkurrerar med andra prioriteringar. Den resursmässiga knapp-heten sammanhänger därmed också med frågan om vilket arbete som ska prioriteras. Det framgår av intervjuerna att det inte alltid är lätt att få full förståelse från med-lemmarna för det transnationella samarbetet, vilket inte alltid tycks ge valuta för pengarna på ett direkt sätt. Dessutom är det inte enbart egna resurser som lyfts fram i intervjuerna. För att få till stånd ett fungerande samarbete måste också andra länders förbund ha tid och råd att delta i samarbete. Den resursbrist som finns i andra länder, inte minst de östeuropeiska, utgör därmed också en viktig aspekt av de resursmässiga hinder som sägs försvåra det transnationella fackliga samarbetet i Europa. En annan typ av hinder som rankas högt i såväl enkätstudierna som i intervjuerna har att göra med skillnader i hur förbund organiserar och i industriella relationer mellan länder eller olika regimer (jmf kapitel 1). Det förstnämnda hindret har att göra med att förbund i olika länder har olika grunder för att organisera medlemmar och därmed aggregerar medlemmarnas intressen på olika sätt. När det ska ske möten mellan, å ena sidan, väldigt stora förbund som organiserar medlemmar sektoröverskridande och, å andra sidan, mycket små förbund som organiserar medlemmar inom en av många yrkeskårer inom sektorn (eller inom ett enda företag eller en enskild arbetsgivare), så uppstår obalanser i styrka och i intresserepresentation. När nordiska förbund dessutom möter förbund som är svaga, som uppfattas ha en väldigt annorlunda organisation eller då det saknas förbund inom den egna sektorn i vissa länder så blir det emellanåt svårt att hitta enhetliga samarbetspartners eller fackföreningsrepresentanter att samverka med. Problemet ovan försvåras ytterligare av skillnader i industriella relationer mellan länder (t.ex. Europeiska kommissionen 2009, 2011; Visser 2013). De nordiska ländernas gemensamma förförståelse och intressegemenskap saknas på den europeiska arenan. På detta sätt sägs den nordiska modellen krocka med andra länders arbetslivssystem: Frågor som hur man ser på kollektivavtalsförhandlingar, lägstalöner/minimilöner, statens intervenerande roll på arbetsmarknaden, relationen till arbetsgivare, osv. ställer till problem när förbunden verkar inom relativt skilda institutionella kontexter. Till ovan nämnda problem kan dessutom läggas det hinder som består i att arbets-givarsidans intresse för att föra dialog och förhandla på den europeiska arenan inte alltid svarar mot fackliga ambitioner. Som påtalats i tidigare forskning finns i vissa sektorer såväl arbetsgivarorganisationer vilka är ovilliga att förhandla som sådana som kon-kurrerar inbördes (jmf Branch 2005; Dufresne 2006; Keller & Weber 2011; Welz 2008). Dessutom förekommer att arbetsgivarorganisationer har en annan sektorindelning än vad fackförbunden har, vilket ytterligare försvårar dialogen. Slutligen framkommer av såväl enkätundersökningarna som intervjuerna att språkliga, kulturella och politisk-ideologiska hinder finns som försvårar det transnationella fackliga samarbetet. Dessa hinder anges visserligen inte vara riktigt så allvarliga som de ovan diskuterade, men de är inte på något sätt obetydliga eftersom de föranleder både oförståelse och vissa motsättningar. De språksvårigheter som lyfts fram i våra intervjuer är inte enbart en fråga om problem att göra sig förstådd i en multispråklig miljö utan sammanhänger även med de resursmässiga begränsningarna, eftersom det är kostsamt med tolkar och översättningar. Även om det finns förhoppningar bland våra nordiska respondenter om att engelska på sikt kommer att bli ett fungerande arbetsspråk så är man ännu inte där. Förklaringen till detta sägs vara att många representanter tillhör en äldre generation utan tillräckliga engelskkunskaper och att det finns en viss kulturell prestige och ovilja att övergå till engelska i vissa språkområden. Ett av de problem, som våra respondenter ger uttryck för, sammanhänger med att språkliga hinder försvårar det informella vardagsprat som möjliggör att det utvecklas gemensamma tankar och tillit (jmf Kay 2005). Tilliten och förståelsen undergrävs också av de olika kulturellt präglade praktiker som gör att representanter från olika länder förhåller sig olika till sådant som tider, hur länge och på vilket sätt personer talar vid mötena och hur beslut fattas. Detta kan tyckas vara småsaker, men de kan ha betydande implikationer på hur gemensamma beslut uppfattas och implementeras, liksom synen på en viss mötesordning. Till detta ska läggas att det finns stora och relativt djupgående skiljelinjer i de politisk-ideologiska grunder som inverkar på olika förhållningssätt hos europeiska fackförbund. Detta upp-fattas åtminstone bland nordiska förbund som ett problem – inte minst för att den egna samförstånds-, samarbets- och kompromissorienterade strategin ifrågasätts från andra håll i Europa med förbund som driver en mer konflikt- och konfrontationsorienterad strategi. Dessa olikheter gör inte endast att förbunden har svårt att finna gemensamma hållpunkter, utan ur en nordisk horisont så ställer det också till problem i dialogen med såväl arbetsgivarorganisationer som med EU:s institutioner. Samarbetets innehåll och framtid Om vi i det ovanstående temat huvudsakligen fokuserat likheter mellan förbund i de fem sektorer vi studerar så hamnar olikheterna i fokus när själva innehållsfrågorna och uppfattningarna om samarbetets framtid ska avhandlas. Det är i dessa frågor de kommer som allra närmast de enskildheter som rör de egna medlemmarnas direkta intressen och de förhållanden som råder inom respektive sektor. Av intervjuerna framgår att det finns förhållandevis begränsade förväntningar på vad som är möjligt att åstadkomma inom ramen för de sociala dialogerna på sektorsnivå, liksom i fråga om andra samarbetsformer. Samtidigt framhålls att det är viktigt att upprätthålla dialog och samtal med såväl fackliga kollegor i Europa som med arbets-givarsidan på EU-nivå för att ha goda relationer om det skulle bli ett ”skarpt läge”. Samarbete handlar ur det perspektivet om att lyssna in och skapa goda kontakter med många olika aktörer tidigt i beslutsprocesserna. Strävan efter konsensus i de europeiska sektorsfederationerna förefaller dock i vissa fall vara en hämsko för fördjupade diskus-sioner eftersom medlemsorganisationerna ogärna går i klinch med varandra. Några av respondenterna formulerar det som att diskussionerna avslutas när åsikterna går för mycket isär. Åtminstone syns det vara fallet om det rör sig om tunga motparter som exempelvis tyska fackföreningar. Enligt flera representanter sker lobbying i centrala frågor heller inte primärt via de europeiska sektorsfederationerna. Vilka sakfrågor samarbetas det då om i de olika sektorerna? En fråga, eller snarare ett område, som berörs i samtliga intervjuer är arbetsmiljö, såväl fysisk som psykosocial. Jämställdhet tycks också vara föremål för visst samarbete eller diskussioner men med mycket varierande utfall. Privatisering och liberalisering är återkommande teman hos våra respondenter, oberoende av om det rör sig om tjänste- eller varuproduktion, konkurrensutsatta eller traditionellt sett mindre konkurrensutsatta sektorer. I metall-sektorn är TTIP-förhandlingarna en referenspunkt i dessa diskussioner medan pågående och föreslagna liberaliseringar av EU-regelverket på olika områden utöver handel är en tydligare utgångspunkt i bank- och finans-, transport-, hälso- och sjukvårds-, samt byggnadssektorn. Den pragmatiska inställningen till samarbete som respondenterna i metallsektorn ger uttryck för (jmf kapitel 4) är kännetecknande för flera sektorer. I tablå 7.1 ges en överblick över vad som är utmärkande för respektive sektor gällande sam-arbetets innehåll och inriktning, utöver ovan nämnda teman. I metall/verkstadsindustrin går det att dra paralleller mellan den typ av facklig verk-samhet som bedrivs inom nationalstatens gränser och på europeisk nivå. Industri-politiken är ett självklart fokus både i Sverige och på EU-nivå. I denna sektor återfinns också, som tidigare konstaterats, de mest långtgående försöken till gränsöverskridande samordning av förhandlingar och avtal över tid. I bank- och finanssektorn är arbetet i större utsträckning inriktat på att försöka influera EU-politik via direkt lobbying gentemot beslutsfattarna. Den icke oansenliga mängden ny lagstiftning som lagts fram i kölvattnet av den globala finanskrisen är föremål för mycket av påverkansarbetet. De nordiska federationerna beskrivs som viktiga i alla våra studerade sektorer men gällande bank- och finanssektorn ska det noteras att en stor del av den europeiska/internationella verksamheten även överlåtits till NFU. Ur ett teoretiskt perspektiv så kan det tolkas som en form av förskjutning från medlemskapslogik till mer av inflytandelogik som styrningsprincip (Dølvik 1997; Schmitter & Streeck 1999). Nära besläktade med dessa begrepp är Ernes distinktion mellan demokratiska och teknokratiska strategier i fackföreningarna (Erne 2008: 7, 21ff., Erne 2012). Demokratiska strategier handlar om att utöva påtryckningar på politiska beslutsfattare genom kollektiva krav medan teknokratiska strategier åsyftar att ledande företrädare för fackföreningsrörelsen förhandlar och kompromissar direkt med ledande representanter för politiska organisationer och arbetsgivarnas organisationer. Beroende på om det i första hand är nationella eller europeiska beslutsfattare som upp-vaktas kan till detta läggas en nationell- respektive europeisk dimension i det fackliga påverkansarbetet. Tablå 7.1 Inriktning/innehåll, förväntningar och förändringar i det europafackliga samarbetet Sektor Inriktning/innehåll Förväntningar Förändringar i samarbete Metall Industripolitik TTIP REFIT Ekonomisk politik Modesta Breddat samarbete, EMF IndustiALL Bank- och finans Lagstiftning (påverkan) - Finansmarknadens reglering - EUs regelverk Låga/modesta Kursändring, delegering medlemsorganisation NFU Hälso- och sjukvård Professionsfrågor - Stick-och skärskador - Validering - Examina Ekonomisk politik (privatisering) Modesta Breddat samarbete, EPSU Bygg Lönedumpning - Fri rörlighet - Social dimension Låga Kursändring, mer samarbete och best practice efter Laval Transport Lönedumpning - Cabotage/privatisering Höga Breddat samarbete, ETF Som påpekats i tidigare studier av den svenska fackföreningsrörelsens närmande till Europa under 1900-talets andra hälft har tendensen varit att fackliga internationalister ”professionaliseras när internationella frågor frikopplas från fackens nationella verk-samhetsområden” (Misgeld 1997: 19). Men samtidigt som professionalisering riskerar att underminera demokratin i den fackliga rörelsen kan den vara avgörande för fack-föreningarnas förmåga att hävda sig och få gehör för medlemmarnas intressen (Lewin 1977). Med tanke på att tidigt påverkansarbete och kännedom om hur EU-byråkratin fungerar har visat sig avgörande för att kunna inverka på politiska beslut, är det inte så konstigt att fackföreningar i vissa fall kan känna sig manade att agera mer som lobbyister än förhandlare. Detta är exempelvis i enlighet med den strategi som tydligast artikuleras och praktiseras i bank- och finanssektorn i vårt material. Hälso- och sjukvårdssektorn visar ett delvis annorlunda fokus. Det europafackliga arbetet förefaller här till största del koncentrerat till vad som skulle kunna benämnas sektorsspecifika yrkes- och professionsfrågor, såsom bemanning och patientsäkerhet. I såväl byggnads- som transportsektorn står frågan om social- eller lönedumpning inom respektive sektor högt på den politiska agendan, och är ett återkommande tema i intervjuerna. Respondenternas tal om vikten av att slå vakt om den svenska modellen och arbetsrätten är möjligt att tolka som en del av detta. Av intresse är också vad förbunden uppger att de inte samarbetar om, eftersom det säger något om var gränsen för samarbete går. Här ska särskilt löner och kollektivavtal framhållas – även om det på europeisk nivå finns särskilda kommittéer för samverkan om dessa frågor inom ramen för ETUC. Ytterligare en fråga som nedprioriteras, enligt våra respondenter, är organisering och rekrytering av nya medlemmar. Samtidigt har organisering kommit att ta allt större plats i den europafackliga debatten på sektors-övergripande nivå, även om direkt medlemsrekrytering är en fråga för enskilda förbund Ett exempel är ETUC:s kongress 2015 där det beslutades att organisationen aktivt ska arbeta med frågan under innevarande kongressperiod, men då i första hand genom s.k. ”best practice”. Det kan diskuteras vad avgränsningen till innehållsliga aspekter av samarbete innebär för de resultat som redovisats i den här rapporten. Av vårt fokus på samarbetets innehåll följer att olikheter och samarbetssvårigheter hamnar i förgrunden. Det är i sig inte särskilt förvånande om man betänker de stora skillnader som finns inom Europa gällande exempelvis lönereglering – dvs. om lön bestäms genom individuella för-handlingar, kollektivavtal eller lagstiftning. Annorlunda uttryckt är förbundens förmåga respektive oförmåga att teckna och upprätthålla nationella kollektivavtal en central faktor för att förstå inställningen till samverkan gällande kollektivavtalsförhandlingar och annan facklig ”lönepolitik” på europeisk nivå. Till detta kommer skiljelinjer mellan konkurrensutsatta och mindre konkurrensutsatta sektorer samt varu- respektive tjänste-produktion (Bechter m.fl. 2012). Samarbetet i metallsektorn och i tillverkningsindustrin tycks både bredare och djupare än i många andra sektorer. Samtidigt ska inte olikheterna mellan sektorer över-drivas. Som redan nämnts är exempelvis liberalisering och privatisering aktuella frågor i hälso- och sjukvårdssektorn, vilken traditionellt sett inte har varit en konkurrensutsatt sektor. Ställer vi frågan hur facken i respektive sektor samarbetar, istället för vad de samarbetar om, är det också enklare att identifiera likheter (jmf kapitel 3 och 5). Tidigare forskning om nordiskt fackligt samarbete ger vid handen att konkurrens-utsatta sektorer har en mer omfattande internationell verksamhet och att tillverknings-industrin står för det mest utvecklade samarbetet, följt av i tur och ordning byggnads-sektorn, inhemska och mer ”skyddade” sektorer såsom vård och omsorg och slutligen renodlade akademikerfack (Larsson m.fl. 2012). Men vad man samarbetar om (innehåll) säger inte nödvändigtvis något om hur mycket man samarbetar (omfattning) eller hur väl fungerande samarbetet är (effektivitet). I vårt material ger exempelvis byggnads-sektorn, som har ett tämligen brett samarbete med fackföreningar i andra länder, uttryck för en jämförelsevis negativ syn på såväl samarbetets form som innehåll. Nationella institutioner med relevans för arbetsmarknaden är av betydelse för för-bundens förhållningssätt men kan givetvis inte ensamt förklara inställningen till olika typer av regleringar och förhandlingsmetoder. Som framgått kan inställningen till samarbete skifta med vilken fråga som står i fokus, vilket inte minst metallsektorns pragmatiska förhållningssätt är exempel på. Incitament kan därtill vara intressebaserade och därmed villkorade av vilka kostnader som olika strategier eller val kan tänkas vara förenade med (Logue 1980). Att respondenter uppger att det inte är värt eller lönt att ta strid för vissa frågor kan möjligen förstås i ljuset av det. Intressebaserade förklarings-modeller utgår kortfattat från att det är det nationella medlemsintresset som driver facken att samarbeta internationellt. Minskad nationell kontroll kan då fungera som en katalysator för facken att engagera sig internationellt, i det fall ett sådant agerande är till gagn för medlemmarnas intressen. Att tämligen resursstarka förbund, likt de svenska, tenderar att vara mer orienterade mot nationella strategier blir ur det perspektivet inte så märkligt (Logue 1980; Bernaciak 2011). Det gäller dock inte frågan om minimilön där mycket står på spel för nordiskt (svenskt) vidkommande. Lönesättningen är en facklig grundbult men att de nordiska förbunden reserverat sig i minimilönefrågan har bidragit till att de blivit ifrågasatta av andra förbund i Europa. Detta är respondenterna väl medvetna om. Samtidigt återfinns i vårt material flera exempel på samhörighet och på sådant som sägs förena trots för-modade olikheter i övrigt. Det gällerframförallt på arbetsmiljöområdet. När vi talar om inställningen till transnationellt fackligt samarbete generellt, och den mer övergripande bilden av vilka utmaningar som föreligger, finns det många sektoröverskridande likheter, även om läget kan vara ett annat om vi bryter ner frågan om samarbete i olika sakfrågor. Som har framhållits i tidigare studier riskerar också bristen på konvergens på övergripande europeisk nivå att skymma faktisk konvergens på sektoriell- eller företags-nivå (Larsson 2012a). Avslutande reflektioner Avslutningsvis ska vi återknyta till de övergripande teoretiska utgångspunkterna, nämligen i vilken mån skillnader i industriella regimer spelar roll, vilken betydelse som sektorskillnader och sektorregimer har, samt vilka slutsatser som kan dras av att anlägga ett nätverks- och organisationsperspektiv på det fackliga samarbetet. En av projektets utgångspunkter har varit den teoretiska diskussion som förts på sistone huruvida den jämförande forskningen om industriella relationer bör ta som sin utgångspunkt att det är nationella eller regionmässiga variationer i av fackförenings-traditioner och regimer av industriella relationer som ska utgöra grunden för jämförelse (jmf Hyman 2001; Visser m.fl. 2009). Det alternativ som framförts under senare år är att skillnader mellan sektorer inom länder och Europa utgör en mer relevant, och mer precis, grund för jämförande forskning (Bechter m.fl. 2011, 2012, 2015). Den ansats vi valt i detta projekt är att pröva båda jämförelsepunkterna för att se vilken betydelse de har för nordiska fackföreningars förhållningssätt till transnationellt samarbete i Europa: vilka arenor de verkar på, vilka samarbetspartners och strategier de väljer, samt vilka frågor de samarbetar om. Det huvudsakliga resultatet av denna studie är att sektorskillnader ser ut att ha större betydelse för dessa frågor än skillnader mellan länder. Dock behöver två förbehåll göras i förhållande till tolkningen av resultatet, innan vi går in på detaljer. För det första påverkas resultatet av vår ambition att undersöka sektorer med stor variation. För det andra påverkas utfallet av att denna studie endast undersöker nordiska förbund. Vi vet inte om detta resultat innebär att sektorskillnader spelar större roll än länderskillnader över hela Europa, eftersom detta kan vara en effekt av att de nordiska länderna utgör en tydlig regim med mindre interna ländervariationer. Den frågan kan vi svara först på när hela projektet är genomfört, och inte med hjälp av denna nordiska delstudie, vilket inte heller har varit vår avsikt. En sak som dock pekar på att länder- och regionskillnaderna spelar stor roll på den europeiska arenan är de stora hinder som nordiska förbund menar finns i det europeiska samarbetet på grund av såväl skillnader i lagstiftning och politik, som i språk, kultur och ideologi mellan förbund i olika länder (jmf Larsson 2012). Tidigare forskningsresultat visar också att det finns tydliga effekter av sådana regim-skillnader på fackföreningars strategier och förhållningssätt (Busemeyer m.fl. 2008; Glassner & Vandaele 2012; Furåker & Bengtsson 2013a; Furåker & Lovén Seldén 2013; Furåker & Lovén Seldén 2016; Larsson 2014, 2015; Mitchell 2007). I tidigare forskning har det påvisats att de nordiska länderna tycks utgöra den regim av industriella relationer som är mest homogen internt i jämförelse med andra regimer i Europa (Bechter m.fl. 2011, 2012). Mot denna bakgrund är det inte helt förvånande att vi finner större skillnader mellan de olika sektorer vi studerat än mellan de nordiska länderna i frågor om de nordiska förbundens strategier och former för transnationellt samarbete. Vad gäller länderskillnader kan vi utifrån vår analys av enkätmaterialet inte heller finna några starka eller systematiska effekter som sammanhänger med om huruvida ett land är medlem i EU, respektive ingår i Eurozonen, eller inte. Ett undantag kan dock noteras bland de nordiska länderna, och det är Island, vars förbund tycks ha utvecklat transnationellt samarbete med utomnordiska, europeiska länder i lägre grad än Danmark, Finland, Norge och Sverige. Vad gäller sektorskillnader i fackligt samarbete finns en viss systematik som an-knyter till teorin om sektorregimer. De största skillnaderna är genomgående de mellan de två tjänstesektorerna (bank- och finans respektive hälso- och sjukvård) och de tre produktiva/transformativa respektive distributiva sektorerna (metall, byggnads och transport). I den ena polen finner vi den mindre konkurrensutsatta och nationellt för-ankrade hälso- och sjukvårdssektorn och i den andra polen den starkt konkurrensutsatta metallsektorn. De viktiga skillnader vi har sett är följande: Produktionssektorn (inklusive byggnads) har avsevärt högre grad av bilaterala kontakter som sträcker sig långt utanför de nordiska länderna jämfört med servicesektorn i stort, framförallt jämfört med hälso- och sjukvårdssektorn. De förstnämnda sektorerna har också mer avancerade former av samarbete på både den nordiska och den europeiska arenan, inkluderande sådant som att utbilda fackföreningsföreträdare, samordna kollektivavtals-förhandlingar och arrangera demonstrationer. Skillnaden bekräftas också av att det är långt fler förbund inom hälso- och sjukvårdssektorn som anser att det är väl resurs-krävande att arbeta på den europeiska arenan i förhållande till värdet av utfallet. Men som tidigare påtalats ska dessa skillnader inte överdrivas, det finns även liknande förhållningssätt och strategier över sektorsgränserna. Detta stämmer också överens med tidigare studier (jmf Furåker & Bengtsson 2013a; Larsson 2012, 2014, 2015; Larsson m.fl. 2012) Vi vill också hävda att anläggandet av ett organisations- och nätverksperspektiv på transnationellt samarbete är fruktbart. Våra resultat kan tolkas som att det spelar stor roll vilka resurser som de samverkande organisationerna har, också för vilka nätverk de utvecklar och upprätthåller. En viktig aspekt av de nordiska förbundens koordinering och styrka ligger i att de har upprättat formella och bemannade samnordiska meta-organisationer på såväl sektoröverskridande som sektorsnivå, vilka ger en god grund för tillitsfulla relationer i den delade nordiska institutionella och kulturella kontexten (jmf Hyman 2001). Därigenom möjliggörs, för det första, en koordinering av nationella strategier genom att de på denna grund upprättar kommunikations-, koordinerings- och samarbetsnätverk. Detta möjliggör, för det andra, såväl direkt lobbying mot EU:s institutioner (utan ”omvägen” via europeiska sektorsfederationer) som en koordinerad strategi i förhållande till de frågor som behandlas inom ramen för dessa federationer. Indirekt blir resursfrågan också påtaglig när hinder för samarbete med andra länder diskuteras, eftersom det är uppenbart att det inte räcker att den ena parten har de fin-ansiella, personella, språkliga och kulturella, samt internt legitimitetsmässiga, resurser som möjliggör ett starkt samarbete. Allra tydligast blir detta i fallet med de nordiska förbundens relation till motsvarigheterna i Baltikum, då våra respondenter menar att de insatser och satsningar som genomförts där inte alls levererat i nivå med ambitionerna och förhoppningarna. Slutligen vill vi också göra en kort notering om den sociala dialogen, vilken när den initierades utgjorde ett slags startskott för mer av inflytandelogik och institutionalisering av det europafackliga samarbetet på både sektors- och sektoröverskridande nivå. I samtliga sektorer finns en eller flera pågående sociala dialoger, men intervjupersonerna säger sig gärna ha sett att mer kommit ut av dem än vad som varit fallet. Missnöjet handlar dels om Kommissionens brist på initiativ, dels om arbetsgivarnas ointresse av att delta (Magnusson & Murhem 2015). Men det syns också finnas en frustration bland våra respondenter över att man inte kommer vidare i samordningen och samarbetet på den fackliga sidan, vilket är problematiskt ur legitimitetssynpunkt. Direktivet om stick- och skärskador i hälso- och sjukvårdssektorn är möjligen undantaget som bekräftar regeln, men bakom det direktivet låg år av förhandlingar och förberedelsearbete. År 2015 sade sig Kommissionen, med ordförande Jean-Claude Juncker i spetsen, vilja återlansera den europeiska sociala dialogen (Welz 2015). I skrivande stund har ännu ingenting substantiellt kommit ut av denna återlansering, men på den fackliga sidan finns ändå vissa förhoppningar om att detta initiativ kommer att vitalisera dialogen på såväl sektoröverskridande som sektornivå. Med anledning av Junckers tal om att blåsa nytt liv i den europeiska sociala dialogen har även ETUC och de tre europeiska arbetsgivarorganisationerna CEEP, UEAPME och BusinessEurope under-tecknat en gemensam deklaration där de särskilt framhåller att parternas särställning som social partner på EU-nivå måste slås vakt om.10 Men det kan också noteras att parterna i deklarationen, i likhet med våra intervjupersoner, betonar att en förutsättning för en framgångsrik social dialog är att den är resultatorienterad. 10 Deklarationen ”En nystart för en stark social dialog” undertecknades i januari 2016 och går att läsa via följande länk: http://www.spcr.cz/images/EU/2016-03-16_tss_-_declaration_on_social_dialogue.pdfItem Sovjetologi: Läran om Sovjetunionen(2016) Månson, PerItem YRKESBESKRIVNINGAR FÖR VÄGLEDNING - En fråga om individens fria val eller arbetskraftens selektering(2015) Backman, Christel; Hedenus, Anna; Ulfsdotter Eriksson, Ylva; Wikstrand, FridaItem A Normal Life: Reception of Asylum Seekers in an Italian and a Swedish Region(2013) Wettergren, Åsa; Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap