| dc.description.abstract | INTRODUKTION: Läkare och övrig vårdpersonal diskuterar sällan sexualitet med äldre
patienter och sexuella frågor förekommer sällan som en indikator i skattningsskalor för dagliga
livets aktiviteter eller livskvalitet för äldre. Vårdpersonal har bristande kunskap om de äldres
sexualitet. För sjuksköterskeutbildningar finns det litteratur i ämnet, men man undervisar inte ofta
om hur man diskuterar med patienten om sexuella problem.
SYFTE: Syftet med denna uppsats var att undersöka det vetenskapliga underlaget för om det är
sjuksköterskans uppgift att fråga den geriatriska patienten om sexualitet. Hypotesen var att om
sexualitet är ett viktigt behov hos äldre så bör detta tas hänsyn till i planeringen av den äldre
patientens omvårdnad.
METOD: Studien var en litteraturstudie av 10 vetenskapliga artiklar. Man sökte i databaser
CINAHL, PubMed och PsychInfo. Sökorden som användes var sexu*, sexuality, sexual behavior,
nurs*, health personnel, attitude, elderly, aged, patient och geriatric*.
TEORETISK REFERENSRAM: Hendersons och Eriksons omvårdnadsteorier har legat till
grund för granskningen av artiklarna.
RESULTAT: Resultatet av litteraturstudien visade att det var ovanligt att vårdpersonalen, inom
de vårdenheter vilka den geriatriska patienten passerade i vårdförloppet, frågade om sexualitet
trots att de ansåg detta vara viktigt. Istället väntade vårdpersonalen att patienten skulle fråga.
Patienter hade behov av att få information om sexualitetsproblematik, men väntade att
vårdpersonalen skulle initiera diskussionen. Det förekom olika åsikter, om vem som skulle fråga
patienten om sexualitet såsom sjuksköterskan, läkaren eller psykologen.
DISKUSSION: Eriksson betonar att olika yrkeskategorier bör arbeta tillsammans för att hjälpa
patienten nå målet hälsa. Enligt Henderson har sjuksköterskan, såsom alla medlemmar i den
medicinska arbetsgruppen, ansvar för patientens undervisning. För att kunna diskutera sexualitet
med den äldre patienten bör sjuksköterskan få utbildning både i sexologi och i informationsteknik
åtminstone på en grundläggande nivå, vilket motsvarar nivåer P (Permission) och LI (Limited
Information) i PLISSIT- modellen. PLISSIT - modell är ett hjälpmedel, som innehåller fyra
stadier i omhändertagandet av patienter, som har problem med sexualitet. Enligt Socialstyrelsen
bör all personal inom sjukvården kunna åtminstone det första stadiet - att ge tillåtelse både till sig
själv och patienten att tala om sexuella frågor.
SLUTSATS: Sexualitet bör ingå i sjuksköterskans omvårdnadsanamnes som en naturlig del,
men för att kunna diskutera sexualitet med patienten måste sjuksköterskan få undervisning om
sexualitet hos äldre personer samt ha kunskap om hur dessa frågor kan diskuteras med patienten. | eng |
