Trängd mellan politik och pedagogik - svensk språkutbildning efter 1990

Abstract

De allra flesta av de förändringar som behövs för att få en bättre kvalitet ligger utanför språkinstitutionernas omedelbara möjlighet att påverka. Studenterna och språkinstitutionerna skulle vara betjänta av en grundskole- och gymnasieutbildning som lägger en god grund i svenska, engelska och minst ett annat främmande språk. Läsförståelse och skrivförmåga måste tränas. För att underlätta språklig analys behöver grammatikinlärningen åter bli systematisk och tränas år efter år i små doser. Kanske man kan erbjuda ett rent kommunikativt inriktat program för de elever som inte vill studera på detta sätt. Vidare behövs ett nytt fokus på kunskaper i geografi och historia för att bland annat stödja läsförståelse. Det behövs omgående ett nytt betygssystem i grund- och gymnasieskolorna som premierar ansträngning. Krävande språkstudier måste ge någon fördel framför lättare kurser. För högskolenivån är resurstilldelningen problem nummer ett. Att binda resurserna till genomströmningen i en situation då studenterna har mer ojämna förkunskaper är en direkt inbjudan till anpassning neråt genom att kräva mindre inom de olika delkurserna och nivåerna och att starta allt fler baskurser. Finansieringssystemet leder på så sätt i dubbel bemärkelse till en gymnasifiering av högskolan. Bristen på resurser för att finansiera högskoleutbildning gör att målet med 50 procent av ungdomarna i högskoleutbildning borde diskuteras grundligare. Är fördelarna så stora för individerna och för samhället att vi bör sträva efter måletäven om vi inte har råd? Det finns inte något tecken som säger att språkinstitutionernas problem skulle vara pedagogiskt, och det finns inte något inslag i de pedagogiska kurser som nu ges som kan tänkas ha någon avgörande positiv inverkan på verksamheten. Språkinstitutionerna har dessutom byggt upp en avsevärd kunskap om villkoren för språkinlärning, en kunskap som inte tas tillvara vare sig på grundskole-, gymnasieskole- eller högskolenivå. Enligt intervjuundersökningen har språkinstitutionerna aldrig haft en så kompetent lärarkår som just nu. Förändringarna i omvärlden betyder också att språkkunskaper är viktigare än någonsin. Ändå skärs språkutbildningen ner liksom annan utbildning på grund av låg resurstilldelning i högskolan. Den här undersökningen har också kunnat konstatera att det finns en rad utredningar som påpekat samma brister och problem. Redan kring 1990 hade Grundbulten, af Trolle och Müssener pekat ut problem, som inte har åtgärdats utan blivit än mer akuta. Rapporter tas inte på allvar, och argumentation verkar inte göra intryck på makthavarna. En viktig observation är att studenternas problem inte bara är bristande förkunskaper av alla slag utan direkt dåliga arbetsvanor. En av de insikter som den här undersökningen givit är att studieteknik inom ett område växer fram genom enträget och långvarigt arbete inom just det området. Det går inte att bli en bra språkstuderande utan att studera flera språk djupt, lära sig grammatik, utvidga sitt ordförråd, utveckla sina allmänna kunskaper i geografi, historia och samhällskunskap samt läsa mycket och brett så att man får en hög läshastighet och en god läsförståelse. Det finns ingen genväg. En ytterligare insikt från det göteborgska MUP-projektet och från intervjuerna är att de studenter som lär sig språk enbart som kommunikation tenderar att inte kunna byta inlärningssätt ens när de anmäler sig till universitetskurser. Studiet av pedagogisk meritering har givit ett resultat som är parallellt med det som gäller för studenterna. Den pedagogiska färdigheten är nära förbunden med ämneskunnigheten och det finns helt enkelt ingen pedagogisk färdighet som inte bygger på fackkunskap. Det som studenterna efterfrågar är den goda struktureringen av materialet, och endast en person som kan sitt ämne djupt kan se de djupa strukturerna och hjälpa studenterna att hitta dem. Att vara expert är att ha en bred och djup ämneskunskap och en långvarig förtrogenhet med området. Inte alla med den här kunskapen är utmärkta pedagoger, men ingen torde vara god pedagog utan att ha den. En person som är nyanställd på ett fackområde behöver umgås med och iaktta de erfarna experterna, och dessa kan hjälpa till genom att visa vad som är best practice. Lika lite som det för studenterna finns någon genväg till kunskap utan att gå genom inlärning av ämnesområden för att få studieteknik, lika lite finns det någon genväg till att bli bra lärare utan att ha en djup och ständigt aktualiserad kunskap om ämnet.