Inget varar för evigt - Om diagnostiseringen av lindrig utvecklingsstörning utifrån teorier om social konstruktion.

Abstract

Syftet med denna studie är att genom kvalitativa intervjuer och empiri undersöka om diagnosen lindrig utvecklingsstörning utställs på vetenskapliga grunder, eller om den i vissa fall utställs av andra skäl. Med andra skäl menas, exempelvis, för att få tillgång till olika resurser i samhället, så som insatser enligt LSS (Lag om stöd och service för vissa funktionshindrade), särskola eller tillgång till habiliteringsverksamhet. Med andra skäl kan också menas att det under utredning av eventuell diagnos förekommit bristfällig information och tidsbrist vilket påverkat resultatet. Den frågeställning som studien ämnar att besvara är;

Utställs diagnosen lindrig utvecklingsstörning på vetenskapliga grunder och är diagnosen tillförlitlig och varaktig?

Studien utgår ifrån teorier om sociala konstruktioner. Dessa används för att framställa tankar kring diagnostisering i allmänhet och diagnosen lindrig utvecklingsstörning i synnerhet. Teorier om sociala konstruktioner används här för att belysa och diskutera kring diagnosens uppkomst i syfte att uppnå specifika mål inom ramen för samhällets krav och resursfördelningssystem. I denna uppsats framkommer att en diagnos inte alltid kan beskrivas som vare sig vetenskapligt förankrad, varaktig eller tillförlitlig på grund av en mängd faktorer. I resultatet och analysen framkommer, utifrån intervjuer med informanterna, att testinstrumenten och normeringarna inte alltid är tillförlitliga. Här framkommer också att utredaren ibland utställer diagnosen trots att underlaget inte är tillräckligt för att fastslå ett sådant antagande. Här redogörs också för vilka motiv en utredande psykolog agerar efter utifrån samhällets resursfördelningssystem och utifrån rådande normer. En viktig slutsats som dras är att diagnosen inte kan utställas med säkerhet i alla situationer och att det, som ovan nämnts, finns ett antal faktorer som försvagar diagnosens trovärdighet.