Familjehemsplacerade ungdomar och fortsatt utbildning: en diskursanalys av familjehemsplacerade ungdomars tal om sig själva, utbildning och familj

Abstract

Det finns forskning som pekar på att barn och ungdomar i pågående familjehemsvård presterar sämre jämfört med normalbefolkningen samt att de lämnar skolan med låg utbildningsnivå För att komma in på arbetsmarknaden ställs i dag krav på utbildning och ungdomar utan utbildning med erfarenhet av samhällsvård riskerar att exkluderas. Det övergripande syftet med uppsatsen är att undersöka hur ungdomar med erfarenhet av att bo i familjehem förstår och förklarar sin utbildningssituation. Detta är ett angeläget studieområde eftersom samhället har ett utökat ansvar för de ungdomar som placeras utanför hemmet. Uppsatsens studieobjekt är familjehemsplacerade ungdomarnas tal om sig själva, utbildning och familj. Kvalitativ metod har använts och sex familjehemsplacerade tjejer i åldern 17-21 år med erfarenhet av gymnasiestudier har intervjuats. Teoretiska och metodologiska utgångspunkter hämtas från socialkonstruktivism och diskursanalys. Ungdomarnas tal har analyserats med hjälp av diskursanalys och teoretiska begrepp som subjektsposition, kulturellt kapital och respektabilitet.

Genom diskursanalysen synliggörs hur de familjehemsplacerade ungdomarnas utbildningsidentitet konstrueras inom en ordning där utbildningsdiskurs, familjediskurs och individdiskurs länkas samman. Ungdomarnas tal om individen kan relateras till en förändrings- och förbättringsdiskurs. Utbildning görs av tjejerna till ett kvitto på att vara någon. Kvittot visar på teoretiska, sociala och personliga färdigheter som enligt tjejerna behövs för att inkluderas i samhället. Genomgående i ungdomarnas tal är att de lyfter fram sig själv som möjliggörare till utbildning. Orsaker till placering samt tidigare skolprestationer förklaras med brister hos ursprungshemmet, modern och ungdomen själv. En majoritet av ungdomarna talar även om familjehemmets stöd för att klara av skolan. Ungdomarnas tal om familjehemmets stöd har i analysen sorterats i fem tankefigurer; som en familj ska vara, ett vanligt tryggt liv, se och förstå mig, stöd till självbestämmande samt familjekänsla. Familjehemsplaceringen som insats kan ses som en gåvorelation mellan ungdomen och samhället, där ungdomen förväntas att förändras och att ge något tillbaka till socialtjänsten och samhället. Flera ungdomar uttrycker att de ska betala tillbaka sin skuld till samhället genom att leva ett självständigt liv utan behov av samhällets välfärdssystem.

Utbildning sker både inom skolan och familjen, två enheter för lärande och socialisering. Genom ett samhälleligt föräldraskap normaliseras ungdomens situation, om än tillfälligt. Familjehemsplacerade ungdomar har inte samma möjlighet som andra ungdomar att vända sig till sina föräldrar efter flytten hemifrån, vilket är en begränsning i det samhälleliga föräldraskapet. Gymnasieutbildningen är bara en början på ett livslångt lärande och i detta perspektiv är några års boende i familjehem en viktig, men en kort insats. Ungdomarna själva lägger fokus på utbildning som något normalt, som alla behöver för att komma in i samhället. Socialtjänsten bör jobba för att ha ungdomarnas skolgång i centrum, så att ungdomarna kan lyckas i framtiden med arbete och fortsatta studier.