dc.description.abstract | Syftet med följande uppsats är att undersöka hur de svenska arbetarförfattarna och
arbetarlitteraturen har framställts i litteraturhistoriska läromedel från efterkrigstiden. Det
huvudsakliga målet med uppsatsen, och den huvudsakliga frågan, har varit att ta reda på hur
förändringen ser ut mellan 1945 och 008. Mer generella förändringstendenser i läromedlen
har tagits i beaktande. I analysen har vi utgått från fyra delfrågeställningar, som rör klass,
fenomenets uppkomst, kategoriseringen av arbetarförfattarna och arbetarförfattarnas skillnad i
relation till andra författare. När det gäller dessa frågeställningar har vi även tagit avstamp i
den teoretiska debatten om arbetarlitteraturen. I analysen har vi begagnat oss av ett
dimensionstänkande, vilket har fungerat som ett metodologiskt förståelseverktyg.
Analysen visar att de tidigare arbetarförfattarna och lyrikgenren successivt försvinner ur
framställningarna och att fenomenets sociopolitiska rötter och uppkomst blir mindre
uppmärksammade. Arbetarförfattarna tenderar också att allt oftare bäddas in i en mer
övergripande framställning om Sveriges utveckling, och fenomenet tenderar att uppgå i, och
beskrivas i samband med, större kulturella processer, som demokratisering och urbanisering.
Under decenniernas lopp blir det allt vanligare att man kontrasterar arbetarförfattare mot
modernister istället för borgerliga skildrare, som tidigare. I några avseenden har vi funnit att
klassaspekten av fenomenet tonats ned, och man har istället framförallt lagt vikt vid det
autodidaktiska draget hos arbetarförfattarna. Efter genomförd analys har vi pekat på vikten av
att läraren uppmärksammar läroböckers form och perspektiv för att få en allsidig bild av
litteraturhistorien och inte blint förlitar sig på framställningarna, som ofta innehåller
pedagogiska förenklingar. | sv |