Fråga mig! Släpp mig inte! -Hur många gånger en våldutsatt kvinna söker sjukvården utan att få frågan om våld och hur blir hon bemött?

Abstract

Syfte med studien har varit att undersöka hur många gånger en våldsutsatt kvinna söker sjukvården utan att få frågan om våld. Den andra frågan handlar om hur hon vill bli bemött när våldet uppdagas och hur hon vill att man skall fråga om våld.

Nio kvinnor i åldrarna 28-64 intervjuades. Kvinnorna rekryterades från Krismottagning för kvinnor. Metoden var delvis kvantitativ med frågor om ålder, utbildning, yrke, antal barn samt hur många gånger kvinnan sökt sjukvård. Den kvalitativa delen bestod av djupintervjuer med frågor om kvinnans upplevelser av mötet med sjukvården, hennes förslag till hur man kan fråga om våld samt hur hon upplevde att hennes självbild påverkades av att inte få frågor om våld. Det teoretiska perspektivet utgjordes av kommunikationsteori. Materialet analyserades för att se vilka teman som framträdde. De sammanställdes och belystes sedan med citat. En sammanställning av sidofynd gjordes och en överblick över vilka mönster, likheter och olikheter framträdde. Då gruppen informanter är liten kan man inte dra några generella slutsatser av materialet men det finns starka tendenser då samstämmighet i informanternas utsagor är påtaglig. Det överensstämmer också med tidigare forskning.

Resultaten visade att kvinnorna sökt sjukvård i genomsnitt elva gånger utan att få frågan om våld. Bemötandet av kvinnan varierade, från att hon upplevt ett gott bemötande till att hon känt sig kränkt. I det goda bemötandet ingår att kvinnan upplever att hon möts av en läkare som har kunskap och erfarenhet, att läkaren är intresserad och att kvinnan blir tagen på allvar. Det är viktigt att skapa en känsla av trygghet om hon skall våga berätta. I det negativa bemötandet ingår att läkaren inte har kunskap att hon bemöts nonchalant och oempatiskt. Att få frågor om våld upplevs både positivt och negativt. Det positiva är att kvinnan känner lättnad, känner att hon blir tagen på allvar och kan få kraft att ta sig ur relationen. Det negativa handlar om att det väcker jobbiga känslor som skuld och skam, oro och ångest samt ledsenhet, ilska och sorg. Att hon inte blir tillfrågad, handlar om brist på kunskap brist på tid, att läkaren är rädd för vilka känslor som kan väckas hos kvinnan och hos läkaren själv.

Alla kvinnor i den här undersökningen tyckte att det är viktigt att fråga om våld, men på ett sätt som inte skrämmer kvinnan. Man skulle helst inte använda ordet ”våld”. Deras egna förslag till frågor var: Hur har du det i din relation? Hur fungerar samarbetet och arbetsfördelningen hemma? Hur upplever du din familjesituation? Finns det situationer då du känner dig rädd? Står allt rätt till? Om kvinnan kom med uppenbara kroppsskador var det däremot acceptabelt att vara mer rättfram.

Hennes självbild påverkades negativt av att inte få frågan om våld. Hon upplevde sig som svag, gnällig, inkababel och att hon hade sig själv att skylla. Mönster som framkom var att alla kvinnorna haft många kontakter med sjukvården under många år, utan att ha blivit tillfrågad om våld och att de vill att man skall ställa frågan om våld. Kvinnor såg en skillnad i att möta en terapeut som var insatt i problematiken kring våld och en som inte var det. Terapeuten med kunskap om våld upplevdes mer förstående. Alla var överens om att det är hjälpsamt att kunna prata om våldet och att det är en av de första stegen till att kunna förändra sin situation.