| dc.description.abstract | Syftet med studien var främst att undersöka vilken betydelse familjesamtal har i behandlingen vid förstagångspsykos eller misstänkt förstagångspsykos. Dessutom var syftet att utvärdera hur personer med förstagångspsykos eller misstänkt förstagångspsykos och familj/närstående upplever mötet och behandlingen på öppenvårdsmottagning Björkängen (ÖVM B, en mottagning inom den specialiserade psykiatriska vården med inriktning mot psykossjukdomar) samt att undersöka om vårdtagare och familj upplever att de behandlingar/insatser som de har erbjudits och deltagit i, har gett något resultat.
Metod för studien var både kvantitativ och kvalitativ. I den kvantitativa metoden skickades enkäter till alla vårdtagare (21 personer) och närstående (28 personer) som blev aktuella på ÖVM B under åren 2006 och 2007. I den kvalitativa metoden gjordes individuella djupintervjuer med fem föräldrar och fyra vårdtagare från fyra familjer. Frågeområdena i intervjuerna var: förväntningar, upplevelse av mötet med vården, resultat av alla behandlingar/insatser och nytta av familjesamtal. Materialet sammanställdes och tematiserades samt belystes med citat från intervjupersonerna. Svaren från de öppna frågorna i enkäterna sammanställdes också efter teman och belystes med citat från respondenterna. Det teoretiska perspektivet som användes var systemteoretiskt förhållningssätt samt ett socialkonstruktionistiskt och språksystemiskt synsätt.
De två undersökningarna gav liknande resultat och vissa gemensamma synpunkter. Nästan alla i studien upplevde att de hade bemötts med omtanke och respekt, samt blivit lyssnade till. Övervägande hade också positiva upplevelser angående vad alla behandlingar/insatser i stort gett för resultat. Det som nämndes var ökad självkänsla och bättre självinsikt, en förståelse för vad man hade varit med om och vad som kunde ha bidragit till den psykiska ohälsan. Dessutom nämndes det positiva med att ha kommit in i ett socialt sammanhang med t.ex. arbete, studier och kamrater. Insatsen med familjesamtal var av stor betydelse för både vårdtagare och närstående. Alla delade uppfattningen att familjesamtalen bidrog till att man började kommunicera med varandra. Detta öppnade upp dialoger och gjorde det möjligt att våga tala med varandra om mer svåra och ”laddade” saker. Familjemedlemmarna lärde känna varandra på ett nytt sätt och många upplevde att relationerna till varandra förbättrades.
En mer negativ upplevelse, som delades av många, var att inte känna sig delaktiga i planeringen och genomförandet av vården. Man ville ha mer information om behandlingen, behandlingsalternativen och få mer ”insyn” i behandlingen. Flera närstående nämnde också att de hade velat träffa och samtala med all personal som deltog i behandlingen runt deras barn.
Vidare framkom det i studien att de flesta upplevde en osäkerhet och rädsla samt okunskap om den psykiatriska vården, samt vilken hjälp man kunde förvänta sig att få.
I intervjuerna talade alla vårdtagare om att de hade mått psyksikt dåligt under flera år innan de tog kontakt med den psykiatriska vården. Även flera föräldrar talade om problem och svårigheter under flera år, där man ibland inte förstod svårigheten och problematiken som fanns runt barnet. Osäkerhet, okunskap och rädsla kan vara anledningar till att man väntade så länge med att söka hjälp inom den psykiatriska vården. | en |
