"It’s like being in bloody prison" : MRSA- bärande patienters upplevelser av vården

Abstract

Meticillinresistenta Staphylococcus Aureus, MRSA, är en bakterie som är resistent mot all form av betalaktamantibiotika och därmed försvåras den medicinska behandlingen av en rad vanliga infektioner i dagens samhälle. Sverige är ett av de få länder i världen som har en förekomst av MRSA under 1 % men har ett gemensamt med resten av världen, smittspridningen ökar också här. År 2008 rapporterades 1306 fall av MRSA, fyra gånger så många som år 2000. Tidigare forskning är fokuserad på t.ex. att undersöka smittspridning, hälsoekonomi och vårdhygien men vi ville fokusera på den som drabbas; patienten. Vårt syfte var att undersöka den MRSA- bärande patientens upplevelse av vården. Litteraturen bestod av 12 vetenskapliga artiklar från fyra länder mellan 1997 och 2008. Innehållet analyserades enligt Graneheim och Lundmans innehållsanalys och fyra teman växte fram; isolering, information och kunskap, stigmatisering och framtidsutsikter. Patienterna upplevde den isolering som följer vid ett MRSA- bärarskap på olika sätt. De negativa effekterna bestod av ökad nedstämdhet, ångest, rädsla och ilska. Självförtroendet blev sämre och patienterna upplevde mindre kontroll över sin situation. Patienterna var missnöjda med tillgängligheten och tyckte att kommunikationen med vårdpersonalen blev sämre. Samvaron med de andra patienterna försämrades drastiskt. De som tyckte att isoleringen var positiv hänvisade till att de blev lugnare, hade lättare att anpassa sig till sin sjukdom och att umgänget med närstående blev enklare. Stora brister sågs i informationen till patienterna. De upplevde den dåligt utformad, förvirrande och med dålig anpassning till individen. En del patienter kände sig även stigmatiserade och oroliga inför framtiden. Bristerna i studien låg framför allt i det lilla material som fanns, alla artiklar som granskades togs med. Vi hade gärna sett fler svenska artiklar. Resultatet visade på flera negativa effekter av MRSA för patientens välbefinnande och det är ofta sjuksköterskan som kan förbättra situationen. Vi anser att mer forskning inom området behövs, inte minst i Sverige.