Föräldrars upplevelser av att förlora ett barn i plötslig död

Abstract

Introduktion: Dagens samhälle uppmärksammar mer och mer bemötande och hur detta kan påverka den fortsatta vården och de anhörigas upplevelser. Plötslig död av barn i t.ex. en olycka är en av de vanligaste dödsorsakerna bland barn i Sverige, vilket gör att alla som arbetar inom vården någon gång kan komma i kontakt med en förälder som plötsligt förlorat sitt barn. Krisforskningen visar de olika stadier en krisreaktion består och kännetecknas av och hur de påverkar människor i deras sorgeprocess. Den forskning som handlar om sorgeprocessen behandlar sällan enbart föräldrar som förlorat ett barn utan även anhöriga i allmänhet. Den beskriver hur bemötandet kan användas i vården ur ett större perspektiv samtidigt som omvårdnadsteoretikern Travelbee menar att vården ska vara individuellt anpassad och hur viktig den mellanmänskliga kommunikationen är. Syfte: Syftet med denna studie är att undersöka föräldrars upplevelse av att förlora ett barn i plötslig död, samt redogöra för deras erfarenheter och önskemål gällande vårdpersonalens bemötande. Metod: Litteraturstudie där artiklar söktes via vårdvetenskapliga databaser och tio artiklar hittades som passade vårt syfte. Resultat: Det emotionella stödet från vårdpersonalen var en av de viktigaste delarna för de sörjande föräldrarna. Även stöd från andra grupper i samhället t.ex. stödgrupper var något som föräldrarna uppskattade, speciellt mammorna. Det fanns skillnader i hur mammor och pappor uttryckte sin sorg, men det fanns även likheter. Desto mer information och ju mer upprepad den var under vårdtiden desto tryggare kände sig föräldrarna. Ett uppföljningssamtal var mycket uppskattat då föräldrarna kunde få svar på frågor som dök upp efter de lämnat sjukhuset. Sjuksköterskan var i allmänhet skattad som hjälpsam, men det fanns en del saker som kunde förbättras enligt föräldrarna som t.ex. att våga vara hos föräldrarna, våga ge emotionellt stöd och kunna vara lyhörd i bemötandet. Konklusion: Det resultat som har framkommit om hur föräldrar vill bli bemötta kan i viss mån appliceras även inom vuxenvården då sorgeprocessen hos anhöriga ofta är allmän. Fortsatt forskning om ämnet krävs då det fortfarande finns frågetecken kring skillnader i mammors och pappors sorg och ämnet bemötande är ännu inte ett vedertaget begrepp inom omvårdnaden. Även forskning kring skillnader i upplevelsen och sorgen i att förlora ett barn i plötslig död gentemot väntad död behövs.