Civila utredare – hur upplever de sin status i polisorganisationen?

Abstract

SAMMANFATTANDE DISKUSSION Syftet med min uppsats var att undersöka vad som händer när en utomstående grupp kommer in i en organisation, genom att undersöka hur civila utredare upplever sin ställning inom polisen ställt i relation till anställda med polisutbildning. I detta avsnitt kommer jag att besvara på mina frågeställningar som är; hur upplever civila utredare sin ställning i polisorganisationen, vad som kan förklara civila utredares upplevelser och möjliga positionsbestämningar i polisorganisationen samt om deras upplevelser och möjliga förklaringar kan förstås i relation till professionella strategier.

Hur upplever civila utredare sin ställning i polisorganisationen? De intervjuade civila utredarna upplever att de har en lägre ställning än poliser i organisationen eftersom de saknar polisutbildning. Den tydligaste markören för deras upplevda status är att de inte tjänar lika mycket som sina poliskollegor som jobbar med samma sak.

Vad kan förklara civila utredares upplevelser och möjliga positionsbestämningar i polisorganisationen? Det som kan förklara positionsbestämningarna inom polisorganisationen är att polisen anser sig uppfylla kraven för en profession, och genom anställningen av civila utredare har de känt sig hotade i sin position och därför agerat protektionistiskt för att skydda sin egen verksamhet och sitt yrkesmonopol (Hellberg 1978).

Kan upplevelser och möjliga förklaringar förstås i relation till professionella strategier? Ja, professionella strategier förklarar hur en professionell organisation fungerar och hur deras strategier ser ut när de vill säkra sina tillgångar och resurser så att ingen annan yrkesgrupp får ta del av dem (Hellberg 1978). Det upplevda ifrågasättandet kan ses som ett exempel hur en yrkesgrupp som anser sig ha ett yrkesmonopol kan agera när en inkräktande grupp kommer de nära. Utövarna av ett yrkesmonopol menar ju att det är de och endast de som har kompetens att utföra de specifika arbetsuppgifter som hör till yrkesgruppen (Hellberg 1978). Rikspolisstyrelsen misslyckades med att förankra beslutet att anställa civila utredare i organisationen, hade de lyckats med att sälja in budskapet att polisen faktiskt behöver bredda sin kompetens hade säkerligen mycket av det upplevda ifrågasättande kunnat minskas. Eftersom rikspolisstyrelsen och chefer på många nivåer inom polismyndigheterna inledningsvis inte markerade att civila utredare kan tillföra något positivt kan det av andra anställda tolkas som att det har blivit legitimt att kritisera dem. Särskilda strategier från polisförbundet och vissa anställda inom polismyndigheter kan urskiljas, och exempel är att polisförbundet i remissvar, debattartiklar och i platsannonsen offentligt ifrågasätter de civila utredarna och hävdar att deras närvaro hotar rättssäkerheten. I annonsen som inledde artikeln ifrågasätts de civila utredarna tydligt av polisförbundet när de markerar att de inte behöver gå polisutbildningen, ”du slipper gå polisutbildningen med därtill höga studieskulder” (Polisförbundet 2007). Det som jag finner intressant i det sammanhanget är hur polisförbundet förespråkar den egna polisutbildningen som är två års studier, för att få en akademisk examen krävs tre års studier för en kandidat- och fem års studier för en mastersexamen. Vid en jämförelse av polisutbildningen och en akademisk utbildning skulle man kunna sluta sig till att en akademisk utbildning är mer användbar i arbetslivet eftersom den öppnar fler dörrar i yrkeslivet men i annonsen är det ointressant och det hävdas att det bara är polisutbildningen som gäller. Detta skulle kunna tolkas som ett bevis på hur kunskapsmonopol fungerar, då det bara är en utbildning som gäller för att kunna utföra vissa arbetsuppgifter (Hellberg 1978). Lite senare står det ”Genom ytterligare betald utbildning har du möjligheter att avancera vidare till funktioner där du har ett avgörande inflytande över polismännens vardag”( Polisförbundet 2007). En person som alltså ”inte vill eller kan utbilda sig till Polis” (Polisförbundet 2007) kan leda polismännens arbete. Det kan tolkas som ett raljerande över att professionsgränserna inte respekteras. Att chefer tvingar sina anställda att kalla sig civila utredare, trots att det inte finns något beslut i myndigheten vad de faktiskt ska kalla sig, kan ses som ett exempel på hur polisorganisationen genom demarkation och avskiljande arbetar gentemot de civila utredarna (PoA-400-6355/07). Att polisorganisationen försöker markera att akademikerna inte har gått polisutbildningen, genom att ge dem lägre lön och bibehålla skillnader mellan polisiära och civila utredare skulle kunnas tolkas som demarkation genom att visa att de civila utredarna inte följer den norm som gäller inom polisen (Witz 1992 s. 46). Jag hävdar att de civila utredarna avskiljs från rådande norm inom polisorganisationen, men i motsats till Åse (2000) tror jag inte att det i det här fallet behöver handla om kön, även om så kan vara fallet. Istället verkar den springande punkten i detta fall vara huruvida den anställde har polisutbildningen eller inte. De som inte har polisutbildning skiljs av chefer och kollegor från normen genom att bland annat systematiskt kallas civila utredare, och genom det är avskiljandet genomfört.

6.1 Slutsats Polisorganisationen använder professionella strategier gentemot de civila utredarna för att tydliggöra att de inte uppfyller rådande norm. Den rådande normen säger att det krävs polisutbildning, med allt vad det innebär, för att jobba inom polisorganisationen. Det ska dock noteras att det i något fall i min studie finns en ömsesidig respekt mellan polisiära och civila utredare, en förutsättning för det tycks vara en jämn fördelning civila och polisiära utredare på samma avdelning.