Genus och anstalt En analys av en kvinnoanstalts behandlingsprogram samt aktiviteter och dess eventuella latenta effekt som genusskapare

Abstract

Syfte och frågeställningar: Syftet med studien är att se om och i så fall hur straffet har en latent genusskapande funktion genom att se till hur personal och intagna upplever främst behandlingsprogrammen, men även ”vardagslivet”, på en anstalt.

Vi har använt oss av följande frågeställningar:

• Efter vems önskemål/behov är behandlingsprogrammen utformade? • Hur upplevs möjligheten att förändra/påverka behandlingsprogrammen? • Hur upplevs graden av frivilligt deltagande i behandlingsprogrammen? • Hur upplevs skillnader/likheter mellan manliga och kvinnliga anstalter i form av behandlingsmöjligheter?

Metod och material: Studien bygger på en kvalitativ metod, där intervjuer ligger till grund för resultatet. Dessa intervjuer har kompletterats med material rörande de aktuella behandlingsprogrammen för att se om det finns en koherens mellan teorier/policy och upplevelser/praxis.

Huvudresultat: Studien visar att genusperspektivet inom programverksamheten inte tidigare har diskuterats inom Kriminalvården, inga studier eller utvärderingar rörande programmen har haft kvinnor i centrum utan klienter är sedda som en population. Vår studie visar dock att det finns en latent genusfunktion i behandlingsprogrammen eftersom de är utvecklade för män men praktiseras på kvinnor genom att programmen justeras ”godtyckligt” och inte utifrån ”what works” principen av programledarna. Detta leder till att programledarnas förförståelse styr mycket av hur programmen används i praktiken. Vi har även sett att kvinnlighet skapas i flera olika sammanhang, främst genom en praxis som praktiseras på den kvinnliga anstalten där normativa grupprocesser tar plats. Anstalterna och Kriminalvården utgår från en manlig norm till stor del, där kvinnor glöms bort och fråntas betydelse genom att deras särskilda problematik negligeras.