Ensam är inte stark- Kvalitativ studie om äldre homo/bisexuella kvinnors tankar om äldreomsorgen

Abstract

Syftet med uppsatsen är att belysa och analysera äldre homo/bisexuella kvinnors tankar och strategier kring att ta del av äldreomsorgen. Uppsatsens centrala frågeställningar är: Hur resonerar informanterna kring att vara homo/bisexuell och ta del av en heteronormativ äldreomsorg? Vad har informanterna för strategier inför denna nya sociala situation, och hur resonerar dem runt dessa?

Uppsatsen bygger på kvalitativa forskningsintervjuer med socialpsykologiskteori och queerteori som grund. Det empiriska materialet har insamlats med hjälp av intervjuer och ett deduktivt arbetssätt har använts för att belysa empirin med hjälp av valda teorier.

Vi ser det komplexa i att behöva förhålla sig till att vara homo/bisexuell i ett heteronormativt samhälle. Tidigare homofoba attityder och uttryck i vårdsamanhang eller arbetsplatser gentemot informanterna ger viss oro för hur framtida bemötanden inom vård och omsorg kan bli. Oron grundar sig även i hur man som homo/bisexuell person ska orka försvara sina rättigheter på äldre dar när man kanske inte mäktar med att göra sin röst hörd på egen hand. Grupptillhörigheten ger här stor trygghet och säkerhet när man som minoritetsperson ska orka kräva sina rättigheter eller bara finna trygghet. Önskan att slippa homofoba attityder och bemötanden ger informanterna uttryck för när de önskar separatistiska äldreboenden och hemtjänstpersonal med HBT –kunskap.

Ambitionen med denna uppsats är inte att beskriva hur illa ställt det är inom vård och omsorg i bemötandet med homo/bisexuella personer. Då hade det blivit en helt annan uppsats. Utan det vi försöker göra är att ge en röst åt en grupp människor som lyser med sin frånvaro i forskningssammanhang. En röst som förhoppningsvis kan ge inblick och insikt i vad som behöver förbättras och kanske ändras inom svensk åldringsvård för att dessa människor inte ska behöva råka illa ut den dagen de behöver samhällets hjälp.