dc.description.abstract | Uppsatsens huvudsyfte är att öka kunskapen kring hur anhöriga till äldre upplever vårdplaneringsprocessen, det vill säga vårdplaneringsmötet och den närmsta tiden efteråt. Uppsatsens frågeställningar är:
Hur upplever anhöriga kontakten med de professionella inom vård och omsorg, på vårdplaneringsmötet, innan och efter?
Hur tänker anhöriga kring de insatser som den äldre beviljades?
Upplever anhöriga delaktighet, begriplighet, hanterbarhet, meningsfullhet och självbestämmande i anslutning till vårdplaneringen?
Hur ser de anhörigas roll ut i vårdplaneringsprocessen?
Studien baseras på kvalitativa halvstrukturerade intervjuer med anhöriga till äldre som genomgått en samordnad vårdplanering. Analysen, med hermeneutisk ansats, har skett utifrån de teoretiska perspektiven KASAM, coping och systemteori, samt utifrån tidigare forskning.
Resultatet av studien ger en bild av att känslan av sammanhang är avgörande för hur anhöriga upplever vårdplaneringsprocessen. Det framkommer att delaktighet är en nyckel till hög KASAM. Hur delaktiga de anhöriga var i vårdplaneringen varierade dock. Faktorer som påverkar är språkbruket hos de professionella samt hur tydliga de är med sina yrkesroller. Att ta oro hos de anhöriga på allvar samt följa upp vårdplaneringen öppnar också för delaktighet från de anhöriga. Familjen, eller frånvaron av denna, betyder mycket för intervjupersonerna. De som står ensamma som anhöriga upplever detta som tungt. Att kunna söka stöd i en stor familj fungerar som både känslomässig och problemfokuserad coping. Hur de olika familjesystemen påverkas när en äldre blir sjuk varierar. I några fall tycks de olika subsystemen förblir oförändrade eller förstärkas. I andra familjer uppstår obalans när roller kastas om och gränser luckras upp. Slutligen framkom att det kaos som uppstår när en äldre hamnar på sjukhus kan bli det som omöjliggör fortsatt vård i hemmet eller att fler kommunala insatser krävs. Detta upplevde flera av de anhöriga som delvis positivt. | en |