| dc.description.abstract | Resultatet av undersökningen visar att ungdomarna i fokusgrupperna såg sina socialt utsattastadsdelar som segregerade och trista miljonprogramsområden och å andra sidan farliga och ibland spännande förorter. Man hade högt ställda förväntningar på polisen som denna oftast
inte lyckades leva upp till. Polisen betraktades istället som oengagerad, provocerande och
ibland direkt kränkande. Ungdomarnas föreställningar var ständigt mål för intrycksstyrning och kontroll av kamratgruppen men också av polisens agerande i interaktionen med ungdomarna(jfr. Heidegren & Wästerfors 2008, s. 61).
Den tvetydiga bilden av skådeplatsen och dess kulisser tillhandahöll lämpliga mise-enscènes
för såväl dramer som thrillers. I dramat förnekades de socioekonomiskt utsatta ungdomarna rättvis likabehandling medan i thrillern tog man ta saken i egna händer och skipade rättvisa på egen hand. Föreställningar om den egna livsmiljön som farlig gav kamratgänget en spännande scen där medlemmarna kunde testa olika roller och identiteter i interaktion med ingruppen och utomstående (jfr. Tajfel 1978). Den actionbetonade thriller som spelades upp i
ungdomarnas närmiljön gav tuffa och hårda rollkaraktärerna att besätta. När skådespelet övergick
i verklighet genom dramatiska konfrontationer med polisen förstärktes successivt såväl
konflikten som identifikationen med rollkaraktärerna. En alltför stark identifikation med rollen och internalisering av gruppens föreställningar skulle kunna leda till en självstereotypifiering (Brown 2000, s. 138). De i gänget med bäst resurser har kanske möjlighet att hoppa av och hitta andra identitetsskapande roller om skådespelet och pjäsen går för långt. Medlemmar som saknar andra alternativ riskerar dock att bli kvar i gänget som därigenom skulle genomgå en radikaliseringsprocess (jfr Ruggiero 2006, s 101; Becker 2006). Gruppinteraktionens identitetsskapande processer gjorde inte sällan polisen till en formativ utgrupp. Ju tidigare i denna process polisen ingriper i gatugängets rollprövningar desto större möjlighet anser man sig ha att förhindra brottskarriärer. Genom att hårdare kontrollera de grupper som utgör de högsta riskerna för brottslighet försöker samhället försäkra sig om att minimera
brottsligheten. I detta riskberäknande samhälle ökar kraven på lag och ordning. Detta påverkar
polisens operativa verksamhet där fokus flyttas från att spana efter och kontrollera suspekta
individer till grupper ur suspekta sociala kategorier (Young 1999, s. 44). Harcourt (2007)
menar att antagandet att ett sådant försäkringstänkande är brottspreventivt effektivt bygger på uppfattningen att alla grupper reagerar likadant på hårdare kontroll och att det finns en sorts elasticitet som gör att hårdare kontroll leder till ökad laglydnad. Men han menar att det finns flera risker med det intensivt riktade polisarbetet. När andra grupper upplever att polisens sökarljus sveper bort från dem kan brottsligheten öka i dessa grupper och om dessutom inte den utpekade gruppen reagerar på ökade bevakningen med större laglydnad så leder detta till en ökning av brottsligheten (Harcourt 2007, s. 23). Resultatet av denna studie visar att ett riktat
polisarbete mot Göteborgs socialt utsatta områden inte per automatik ger mer laglydnad. Undersökningens deltagare upplevde istället polisens ökade intresse för de unga i områdena som provocerande eller kränkande. Det bidrog till att minska tilliten till polisen och förstärka bilderna av det orättvisa dramat och den spännande thrillern.
Rollen som polis blir är att spela och förväntningarna är höga. Micael Björk (2009) som
följt polisens arbete i dessa områden pekar på vikten av att ungdomspolisarbete är ihärdigt inkännande utan att vara godtroget (s. 77). Min slutsats är att polisens riktade arbete i Göteborgs socialt utsatta områden bör utföras med takt och känsla och med god kunskap om kulturella och sociala föreställningar för att inte vara kontraproduktivt eller stigmatiserande. | en |
