”Just det ja jag är inte som alla andra, för det stämmer inte med en vanlig Svensson-familj”. En diskursanalytisk studie av fosterbarns konstruktioner av familj och identitet

Abstract

Vårt syfte är att belysa hur fosterhemsplacerade ungdomar konstruerar sig själva i förhållande till sina konstruktioner av familj samt hur det de uppfattar som den gängse bilden av fosterbarn påverkar deras självbild. Våra frågeställningar är:

Hur konstruerar fosterbarnet sina familjer? Hur konstrueras ett fosterbarn? Hur konstruerar fosterbarnet sig själv i förhållande till den gängse bilden av fosterbarn? Hur konstruerar fosterbarnet sig själv i förhållande till konstruktionen av sina familjer? Vi har använt oss av socialkonstruktionism och diskursanalys för att undersöka hur barnen konstruerar sig själva genom sättet att tala om familj, fosterbarn och sig själva. Vi har i vårt material kommit fram till att de fosterbarn som vi intervjuat, utifrån en dominerande diskurs, konstruerar tre olika typer av familj: Den blodsbundna där endast den biologiska familjen betraktas som en familj, den dubbla familjen där man tillhör både sin biologiska familj och sin fosterfamilj samt den föräldralösa familjen där respondenterna inte kände tillhörighet i någon av familjerna och därför konstruerar de sig som utan föräldrar och därmed i en annorlunda typ familj. Det vi finner intressant är att ingen av respondenterna konstruerade en familj som endast bestod av fosterfamiljen och dess medlemmar.

Då respondenterna konstruerar fosterbarn framkommer två diskurser – de försöker normalisera fosterbarnet samtidigt som de är medvetna om avvikelsediskursen. De konstruerar därför fosterbarnet som en marginaliserad kategori. De har svårt att förhålla sig till och känna igen sig i den samhälleliga bilden samtidigt som den hela tiden påverkar dem.

Hur respondenterna konstruerar sig själva beror på hur de förhåller sig till dels konstruktionen av familj i allmänhet, dels fosterfamiljen, dels biologfamiljen och dels till konstruktionen av fosterbarn och ”vanligt” barn som kategori. Alltså konstruerar de sig själva som bestående av flera olika delar som kanske inte alltid går att kombinera. Vi har därför upptäckt att de måste skapa flera olika själv, för att få vardagen att gå ihop.