| dc.description.abstract | Denna studie har visat att NLP-coacher upplever att de arbetar mycket med något
som de kallar för rapport. Det är ett sätt för dem att närma sig och skapa samspel
med sin klient. Genom att skapa god personkemi lättar coacherna upp stämningen
och lägger en god grund för arbete med klienten. God rapport leder till, vad
coacherna upplever, ett bättre sinnestillstånd för att diskutera problem eller
utmaningar. Rapport skapar de genom att matcha och försöka passa in i klientens
värld. Varje individ bedöms vara unik och coacherna försöker ständigt anpassa sig
för de upplever att resultaten kommer utifrån individens förutsättningar och inte
coachens. Denna tanke går att koppla till den symboliska interaktionismen som Mead talar om. Coachen matchar och på så vis visar och skänker mening till klienten. Genom att coachen använder sig av de symboler och gester klienten använder sig av är det relevant, ur ett meadianskt perspektiv, säga att det
borde stärka meningen mellan individerna. Det kan vara en förklaring på varför
rapport upplevs att fungera. Coacherna försöker ständigt och diskret också kalibrera sin klients uttryck och handlingar. Det innebär försök att läsa av klienten upplevelser av coachningen och om god rapport uppfylls. Även här är den symboliska interaktionismen närvarande då coachen ständigt försöker skapa sig en medvetenhet om vad varje handling hos klienten betyder. I grund och botten, som slutsats och sammanfattning går det då att hävda att
coacherna försöker bli personer som klienterna kan öppna upp sig för och trivas med, genom att smälta in och själva använda sig av klientens egen symbolik och gester. Detta kan vara en slutsats varför coacherna upplever att klienterna trivs och mår bra i deras sällskap. Det kan också vara ett svar på Antesten (2005) och hennes studieslutsats där hon säger att klienter mår bättre av coacher som engagerar sig. Att
försöka adaptera sig efter en klients egna sätt att vara på kan vara svaret på varför de upplever engagemang från coachernas sida samt vara motivationsframkallande att ha ”någon som förstår dem”, som C2 uttrycker. Eftersom teorin har visat att motivation och reflektion till viss del är bakgrunden till handling krävs något mer än bara rapport. Coacherna verkar därför använda sig av olika typer av verktyg.
De vanligaste verktygen för att skapa reflektion och motivation är användandet av frågor, som då enligt litteraturen också är grunden i coachning. Coacherna ger inga råd utan de upplever sig snarare som bollplank mot vilket klienterna bollar sina idéer. Coacherna använder snarare klientens egna ord och funderingar som bränsle i tankebrasan, och inte sina egna. Det innebär att det inte bara är matchning coacherna använder sig av, utan också klientens verbala uttryck. Om klienten själv
använder vissa ord och uttryck, upplevs det tydligen av NLP-coacherna att dessa är mest effektiva för coachen att använda tillbaka. Coacherna använder sig därför mycket av vad klienten säger, tycker, uttrycker och upplever sig vara bra på, och integrerar det i klienten. Att sedan fungera som ett motstånd aktiverar enligt Dewey klienten får tänka över sitt reflexiva och oreflexiva beteende.
Utöver alla frågeverktyg som NLP-coacherna använder sig av, existerar många rörliga verktyg. Det innebär att klienten får syssla mycket med mentala bilder och upplevelser i form av omplaceringar, positioner, kroppshållning och liknande. De 47 vanligaste var övningarna ”perceptuella positioner” och ”attraktiv framtid”. Klienten får associera sig och dissociera sig i olika scenarion som denne själv plockar fram.
Det är ett sätt att förbereda klienten för kanske en anställningsintervju. Detta blir då
anticipatoriska attitydtaganden som även de enligt Mead ([1934) 1976) är faktorer för reflektion och ställningstagande. Klienten kan också få jobba praktiskt i form av penna och papper där denne får rita upp t.ex sin målbild eller göra ett jobbsökarschema. NLP-coacher brukar använda sig av mer formella metoder i början då klienterna inte riktigt känner sig hemma att ha en egen coach. Därefter finns som
sagt en hel del rörliga verktyg man kan använda sig av senare om klienten vill.
De mest genomgående begreppen, både i teorin och i empirin, har varit reflektion,
handling och motivation. De är också begrepp vars existens krävs för att göra NLP resultatfokuserat. Det som undersökningen har visat är att innan dessa kan skapas
och fokuserat krävs det dock för coachen att inge hopp, stöd, sympati, förtroende och
engagemang. Mycket av detta kan kopplas till den tidigare forskning där coachens roll i personkemin var viktig. Urvalet NLP-coacher verkar ha en förståelse för detta.
Därför blir just rapport och kalibrering viktigt innan verktygen sätts i bruk.
Att coacha handlar enligt coacherna om att skapa reflektion och motivation. Känslan
över att ha ett mål och känna att man vill genomföra det och att man kan göra det, är
också det som ger självförtroende åt en klient. Men målet måste vara ”ekologiskt” som C4 uttrycker det. Det måste passa andra runt omkring och individens egen livssituation.
En coachningsträff handlar om att plocka upp saker och ting i huvudet och därefter
reflektera över dem, men reflektionen måste vara realistisk och passande. Därför ställs även många frågor innan målet är fastställt. Enligt Mead handlar vår mänskliga värld om samspel och andra. Vi är reflexivt meningsskapande och
självet skapas ur ett beroende av andra aktörer. I coachningen med NLP verkar coacherna lyfta fram mycket verktyg som sätter personen i relation till ”den generaliserade andre” och många mentala scenarion spelas upp i verktygen.
Verktyget ”perceptuella positioner” placerar klienten i en position där denne får uppleva hur det är att vara den andre, eller den tredje personen. Att vi ser oss själva utifrån andras perspektiv gör vi ofta enligt Mead och därför blir en slutsats att om reflektion skapas vid vardagliga scenarion för individen, just genom
detta, så finns det inte så mycket som säger emot att det inte skulle ske vid ett
coachningstillfälle. Både Mead och Engdahl hävdar att det mänskliga intellektets förmåga att tankemässigt byta plats med andra tillåter
människan att förflytta sig ur sin subjektiva position och in i objektiviteten.
Resultatet blir då den självdistans som är nödvändig för att utvärdera idéer och
bedömningar.
I verktyget ”attraktiv framtid” får klienten föreställa sig själv om ett antal år. I denna
bild får klienten själv designa hur klienten ser ut, känner och beter sig i framtiden.
Klienten får se sig själv som ett objekt vilket också verkar ge någon form av självdistans.
Empirin visar att NLP-coacher försöker arbeta mot ett resultat. De vill att klienten ska gå hem och faktiskt göra något åt sin situation. Reflektion blir därför en viktig 48 komponent, för utan den hittas ingen motivation. Klienten behöver reflektera så mycket tills den börjar tänka de tankar som behövs tänkas för att bli motiverad.
Klienten analyserar sig själv genom reflektion. Den tar reda på vad denne vill och någonstans upplevs det att klienten genom reflektion ser bilder över resultatet.
Coacherna försöker då objektifiera känslan genom att klienten mentalt få se, känna
och höra resultatet. Verktygen verkar placera klienten i en objektiv position. Vad detta har för betydelse är svårt att säga men enligt Mead utifrån
Carleheden individualiseras människan via ett alter ego som uppstår i social interaktion, både med andra men också i interaktion mellan subjektet självt. I detta fall uppstår en intersubjektiv relation mellan vem man är nu och vem man är i framtiden, eller vem man vill vara. Carleheden menar att ju mer socialitet vi tar oss an desto mer autonoma blir vi. Genom att då objektifiera sig, se saker ur andra perspektiv och spendera mycket tid med en coach kanske detta kan jämföras med att klienten ”tränar” på att utveckla sitt själv. Vilket leder till ett ökat
självbestämmande. Förenklat sagt, i min tolkning, menar Carleheden att ju mer vi diskuterar ett problem, desto närmare kommer vi till ett beslut. Ju mer vi plockar in desto mer styr vi vårt självbestämmande. För att uppnå detta krävs någon form av motstånd som togs upp tidigare. Större delen av den använda teoriramen verkar mena på att reflektion uppkommer oftare genom motstånd än frivilligt. En NLP-coach verkar hävda att denne är där för att skapa motstånd. De flesta i urvalet har nämnt vid flera tillfällen att de ställer kluriga
frågor. Det Dewey visar i sina teorier är att finner vi inget motstånd stabiliserar ofta många av våra handlingar och blir till vanor. Kanske till den grad att vi inte ens tänker på att det är en vana. Det Giddens visar är att bakom varje handling finns ofta ett motiv eller en motivation. Så för att ändra handlingen blir det, ur perspektivet Giddens, motivet eller motivationen som måste brytas. För att hitta motivet krävs att klienten tänker till och hittar varför denne gör
något. Det är alltså i samband med reflektion och ny motivation, som min teori stödjer en förändring. En coachning där reflektion leder till att bara klienten hittar källan till sina problem, blir i teorin misslyckad om denne inte blir motiverad att ändra det. Bara för att den får reda på att den gör något fel, betyder inte att denne kommer att göra något för att ändra på det. Att t.ex mentalt sätta sig in i framtiden och få känna av frukterna av framgången är bara ett sätt som NLP-coacher försöker skapa motivationen. NLP-coacherna försöker
objektifiera och modifiera det som klienten vill uppnå. Så denne kan se, känna och höra det för att på så vis bli motiverad att ändra sig. Detta verkar vara anledningen till att submodaliteter, tillstånd och resurser används. Därefter läggs en strategisk plan upp för att sakta men säkert kunna komma dit. Sammanfattningsvis är målet att se till att klienten får ny frisk reflektion och motivation samt en konkret handlingsplan att följa. | sv |
