| dc.description.abstract | I likhet med övriga germanska språk, engelskan undantagen, brukar svenskan räknas till V2-språken. Med detta avses att det finita verbet kommer på andra plats i påståendesatsens inledning. Emellertid förekommer det att denna princip frångås. I vissa fall står verbet först i påståendesatsen. Sådana satser brukar kallas V1-satser och finns såväl i modern svenska som i 1600-talssvenska, vilket visas i (1).
(1 a) De va en, nja en fullgubbe ba, ungarna hade ba, ungarna hade ba cykla runtan, kom hans brorsa å lappa tilan. (Kotsinas 1994:73)
(1 b) Uthi sielfwe Staden boor een Visier Bassa, hwilken håller sig mächta prächtig. Och kan man inthet gierna allena gå säcker in uthi Staden [...] (Kiöping 1667)
I 1600-talssvenska, men inte i modern svenska, är det tillåtet att utelämna ett subjekt från platsen efter det finita verbet. Detta visas i (2).
(2 a) Twenne af thesse Munckar fölgde oss till Wägs och under Wägen wiste (de) oss många namnkunniga Platser […] (Kiöping 1667)
(2 b) Nilsson åt upp köttbullarna och sedan stoppade *(han) in en pris snus.
Som Mörnsjö (2002) illustrerar tycks det finnas goda skäl att misstänka att moderna V1-satser inleds av ett dolt adverbiellt element; de skulle med andra ord kunna betraktas som dolda V2-satser. Ingenting verkar tyda på att de äldre V1-satserna är av det slaget. I detta föredrag argumenterar jag för att det är mot bakgrund av denna strukturella skillnad som skillnaden i (2) bör förklaras. | eng |
