Tidsfördröjning och andra hinder i rehabiliteringsprocessen: Erfarenheter utifrån ett multiprofessionellt arbetssätt i team med en stadsdelsförvaltning som uppdragsgivare

Abstract

Sedan 1990-talet har det skett en ökning av den arbetsrelaterade ohälsan. Ett flertal utredningar har gjorts på uppdrag av regeringen. I den senaste (SOU 2002:5) [1] konstaterar man att det inte finns bra metoder att mäta effekter av rehabiliteringsinsatser och att det saknas konsensus kring begreppet rehabilitering. Det poängteras bl a att de projekt där man lyckats samordna de olika aktörerna har varit mest framgångsrika och det ges konkreta förslag till hur rehabiliteringsprocessen kan bli mer offensiv samt snabbare.

Studiens syfte var att studera tidsaspekten och de faktorer som fördröjer rehabiliterings- processen under förhållandevis optimala förhållanden. Våren 2001 etablerades ett multiprofessionellt team på en av AB Previas mottagningar i södra Stockholm. Det består av sjuksköterska, läkare, sjukgymnast/ergonom och beteendevetare. Teamet har successivt arbetat fram rutiner och förhållningssätt för att offensivt kunna arbeta med rehabilitering för de anställda inom Enskede-Årsta stadsdelsförvaltning. Teamet träffas en timme varje vecka för att göra gemensamma bedömningar, men också för att fortlöpande kunna diskutera förhållningssätt till begreppet arbetsförmåga samt nå enighet om sjukskrivningens roll. Rehabiliteringsprocessen har även underlättats av att försäkringskassan har haft samma handläggare för kundens alla rehabiliteringsärenden och denne har en personalkonsulent som samordnare för de ärenden som ej kan hanteras av arbetsledarna.

En retrospektiv genomgång har gjorts av 44 individärenden vilka fyllt kriterierna att 1: vara rehabiliteringsuppdrag, 2: träffat minst två personer från teamet med olika yrkesroll, befogenheter, erfarenheter och personliga egenskaper och 3: blivit föremål för en gemensam bedömning.

Arbetsförmågan i den undersökta populationen ökade 220% vilket är ett bra resultat oavsett den korta uppföljningstiden. Resultaten visar också att ett multiprofessionellt team inom maximalt åtta veckor kan ha en plan som är realistisk och förankrad hos patienten i 85% av ärendena. Det gäller oavsett individens tillstånd och tidigare sjukhistoria. Teamet bör samtidigt kunna hålla i en sjukskrivning med innehåll och bidraga med andra insatser under rehabiliteringsprocessen. Inom ytterligare maximalt sex veckor i 75% av alla ärenden , oavsett tillståndet eller tidigare sjukhistoria, kan man ha ett gemensamt rehabiliteringsmöte. Syfte med mötet är att lägga upp en konkret plan tillsammans med individen, arbetsgivarens representant, försäkringskassans handläggare och ev. övriga aktörer, t ex facket. Erfarenheterna av det interna och externa samarbetet är mycket goda. Särskilt uppskattas den stabilitet som teamets gemensamma interna bedömning kan ge ett komplicerat ärende, avseende såväl etiska som rent medicinska frågeställningar i kontakten med de andra aktörerna, inklusive individen som är föremål för rehabiliteringsåtgärderna.

Rekommendationer ges utifrån teamets erfarenheter och den kunskap som sammanställningen bidragit med. De praktiska åtgärder som föreslås syftar till att öka kvaliteten och tempot i rehabiliteringsprocessen.