Omhändertagande av patienter med arbetsrelaterad psykisk ohälsa

Abstract

Sedan slutet av 1990-talet har antalet långtidssjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa ökat kraftigt, och ökningen antas i hög grad bero på arbetsrelaterad psykisk ohälsa. Huvudsyftet med undersökningen är att utveckla omhändertagandet inom företagshälsovården. Följande frågor belyses: Hur ser patientgruppen ut? Hur har dessa patienter hittills hanterats? Hur kan omhändertagandet utvecklas? Undersökningsgruppen omfattar alla patienter (32 individer) som sökte för psykisk ohälsa kopplad till arbetsrelaterad stress hos författaren under 1 år. Genom retrospektiv genomgång av journalanteckningar har undersökningsgruppen beskrivits med avseende på sociodemografiska data, riskfaktorer i arbetsmiljön för utveckling av psykisk ohälsa, förekomst av livshändelser och tidigare psykisk hälsa. Vidare beskrivs symtombilden och diagnossättningen samt hur kontakten med företagshälsovården etablerades. En undergrupp om 12 individer hade kontakt i minst 6 månader med författaren och denna grupp beskrivs även med avseende på behandling, vårdkonsumtion och sjukskrivning. Intervjutekniken vid konsultationerna baserades på metodik förvärvad vid kurser i konsultationsteknik. Merparten av patienterna, 81 %, var kvinnor och 63 % var offentligt anställda kvinnor inom vård, skola och omsorg. En stor andel hade varit anställda i många år, 69 % hade anställningstider mellan 11 och 30 år. Symtombilden dominerades av sömnproblem, trötthet och kognitiva besvär och sömnstörningen hade ofta pågått i mer än 6 månader. 66 % rapporterade tidigare god psykisk hälsa. 88 % rapporterade 2-5 riskfaktorer i arbetsmiljön för utveckling av psykisk ohälsa. Livshändelser förekom i relativt liten omfattning hos 41 % av patienterna. 63 % av patienterna fick diagnosen Stressreaktion F 43.9 enligt ICD-10. 81 % hade själv tagit initiativ till att etablera kontakt med företagshälsovården. Den mindre gruppen om 12 individer behövde ett omfattande stöd i form av tät kontakt med läkare och/eller beteendevetare. För flertalet av dessa patienter genomfördes rehabmöten med arbetsgivare och försäkringskassan. Denna grupp var redan sjukskrivna i hög omfattning när kontakten etablerades med företagshälsovården, efter första läkarbesöket var alla helt sjukskrivna. Vid undersökningsperiodens slut var merparten fortfarande helt sjukskrivna. Undersökningsgruppen domineras av offentligt anställda kvinnor inom den kommunala sektorn och bekräftar tidigare undersökningar som visat samma resultat. Den höga förekomsten av långa anställningstider är anmärkningsvärd men frågor om möjliga orsaker till detta kan inte besvaras genom denna undersökning. Symtombilden domineras, som i andra undersökningar, av trötthet, långvariga sömnproblem och kognitiva besvär. Sömnstörningen är särskilt intressant, då störd sömn anses vara en nyckelfaktor för utveckling av stressrelaterad utmattning. En enhetlig diagnossättning är ytterst viktig för att kunna jämföra olika patientgrupper och utfallet av behandling på till exempel sjukskrivning. Detta område bör utvecklas genom användning av intervjumanualer och egenbedömningsinstrument. Behandlingen i den mindre gruppen krävde mycket resurser i form av ett stort antal besök. Behandling med läkemedel erbjöds vid behov. Bra sömn, mycket stöd och återskapande av resurser var grundläggande principer, liksom rehabmöten i den senare fasen av rehabiliteringen. Undersökningsperioden är för kort för att någon närmare bedömning skall kunna göras av behandlingens effekt och sjukskrivningslängden. Fysisk träning, avslappningsträning och träning i ökad kroppskännedom kommer sannolikt att få stor vikt i behandlingen av stressjukdomar liksom gruppterapi. Vi har på Åmålshälsan i maj 2004 startat gruppbehandling för stresspatienter, där ovanstående är ett viktigt inslag. Att upptäcka människor i riskzonen för att utveckla stressjukdomar och utveckla omhändertagandet av denna grupp är ett viktigt område som måste utvecklas de närmaste åren.