Ett hot i lokförarens arbetsmiljö – när loket används som självmordsredskap: Samtal om upplevelser, bemötande och rutiner efter påkörning

Abstract

I lokförarens arbetsmiljö ingår, förutom vardagsstressen med tidsbrist och brist på vikarier, hotet att när och var som helst längs spåret köra på en människa, antingen vid en olyckshändelse eller, vilket är vanligare, då en människa bestämt sig för att ta sitt liv. Det finns en lagstiftning som sätter ramarna för hur arbetsgivaren återinsätter lokföraren i säkerhetstjänst efter påkörning. Det finns också en lagstiftning angående arbetsgivarens skyldighet för krisberedskap. Däremot varierar rutinerna kring olyckor och påkörningar över landet och mellan företagen som arbetar med spåbunden trafik. Huruvida psykiska symptom uppträder efter psykiskt trauma eller inte, är dels avhängigt av individens nuvarande situation, socialt nätverk eller privata trauman, dels på det omedelbara bemötandet vid olycksplatsen, vid den akuta händelsen. Risken att insjukna i posttraumatiskt stressyndrom är mellan 5-30 % efter en allvarlig händelse. Det är av största vikt att känna igen den allvarliga akuta stressreaktionen och känna till den drabbades livssituation och tidigare allvarliga händelser, för att kunna förebygga psykisk sjukdom. Syftet med studien var att bättre förstå det psykiska trauma som påkörning vid självmord innebär för lokförare som utsätts för denna händelse och att få veta hur de blivit bemötta. I den aktuella studien intervjuades sjus lokförare, som gav en samstämmig beskrivning av upplevelsen vid och efter påkörning. Ingen av de intervjuade lokförarna uppgav symptom på psykisk sjukdom som en följd av påkörningarna. Detta De bekräftas av att ingen varit sjukskriven eller upplevt psykiska symptom i form av oro, depression eller sömnstörning vid eller strax efter påkörningen. Det framkom entydigt att minnesbilderna efter påkörningen är tydliga och lättillgängliga, men däremot upplevs inga symptom på oro, sömnstörning eller andra tecken till PTSD. Lokförarna ingår efter påkörningen i ett nätverk, där förståelsen för bemötande både akut och i senare skede ökat under de gångna tjugo åren, då ett välfungerande kamratstöd byggts upp. Samtliga lokförare uppgav att de var mycket nöjda med bemötandet på olycksplatsen och de följande dygnen. De trygga rutiner som finns angående bemötandet direkt på olycksplatsen och senare fungerar hälsopromotivt. Uppbyggnaden av rutinerna kring påkörning har gått hand i hand med den forskning inom katastrofpsykiatrin som pågått och pågår. Den processen bör aldrig avstanna eller förlora energi.