Vågar du hälsa på mig eller är du rädd att vi ska bli vänner? - En studie om ”team building” innehållande positiv fysisk kontakt och dess inverkan på socialt lärande inom en ungdomsorkester.

Abstract

Min studie bygger på ett aktuellt problem som jag under flertalet tillfällen observerat, nämligen; avsaknaden av social interaktion mellan deltagare i orkesterverksamhet. I vissa fall känner inte deltagarna varandra och känner inte ens till varandras namn trots att det spelat tillsammans i flera år. Jag valde att jobba med frågan eftersom det finns många barn som söker sig till en orkester för att skaffa nya kompisar, men ändå inte lyckas få några. Jag vill hjälpa dessa barn att utöka sin vänskapskrets och på så sätt bli tryggare i sig själva. Syftet med studien var att se ifall en metod med ”team building” innehållande positiv fysisk kontakt kunde bidra till ett ökat intresse för relationsskapande. Jag utförde min studie som en process där jag under tre veckor jobbade tillsammans med en ungdomsorkester. Vid första tillfället lämnades en enkät ut och därefter följde tre sessioner med team building, för att sedan avslutas med samma enkät igen. Metoden gav mig en förutsättning att mäta skillnader. Jag gjorde en beskrivande analys med hjälp av statistikprogrammet SPSS och fick på så sätt fram mina resultat. Resultaten visar på en tendens till ökat intresse i nästan alla frågor som rör relationsskapande. Namnkunnigheten samt intresset att skapa nya vänskapsrelationer visar även de en tendens till ökning. De slutsatser jag kan dra är att övningarna och metoden bidrar till ökad vänskap, vilket leder till en högre grad av empatiserande förmåga där deltagarna identifierade sig själva i relation varandra. I den sociala kontexten som innan övningarna till stor del enbart bestod i ett intresse för musik, har nu deltagarna fått upp ögonen för att det faktiskt finns andra människor i orkestern. Dessa människor kan man ha roligt med och lära sig saker ifrån. Att som observatör, speciellt under övningarna, fått se deltagarnas nyfikna leenden och intresserade ansiktsuttryck var något väldigt fint som jag inte kommer att glömma.