dc.description.abstract | Avhandlingens utgår från två grundantaganden: att barndomen konstrueras genom olika typer av meningsskapande processer och att bildkonst har en lång tradition av att bidra till detta. Avhandlingen undersöker tre svenska, samtida konstnärskap
och de sätt som deras bildkonst har förhållit sig till olika diskurser om kön, ålder och sexualitet. Konstnärerna är Maria Lindberg, Anna Maria Ekstrand och Helene Billgren och materialet är verk från 1988 – 2006.
Placerade i sin historiska kontext visar avhandlingen att de tre konstnärskapen dels förhåller sig till konstruktionen av sexuella övergrepp mot barn
som ett samhälleligt problem, dels i hög grad använder sig av den postmoderna konstens strategier och kritiska udd för att ifrågasätta och omvandla föreställningar om kön, ålder och sexualitet. Konstnärskapens olikheter hålls samman analytiskt
genom användningen av ”flickrummet” som metafor. Metaforen är feministiskt förankrad och avser att konkretisera en dubbelhet i den situation som flickor lever under i senmodern tid. Å ena sidan innebär flickrummet avskildhet från vuxnas övervakning och därmed frihet att utforma praktiker som kan gå utanför normativa regleringar av ”vad en flicka är”, å
andra sidan kan flickrummet utgöra ett hot om osynliggörande och vuxnas möjlighet att utnyttja sitt maktövertag i en insynsskyddad och stängd familjestruktur. Denna dubbelhet är det jag i avhandlingen kallar ”ett annat flickrum”.
Detta andra flickrum utformas på olika sätt: Maria Lindbergs starkt reducerade målningar framhåller flickans kroppslighet och möten med andra kroppar i scener som pendlar mellan tolkningar som lek och tolkningar som sexuella övergrepp. Anna Maria Ekstrands collage som inkorporerar hundratals föremål, bland annat Barbiedockor och andra
artefakter som associeras till flickrummet, framhåller alla de möjliga roller, positioner och praktiker som utspelar sig i hennes ”flickrum”, bland annat en maktfullkomlig, blodtörstig femininitet. Helene Billgren gör med sina teckningar tillbakablickar
till 1950-talets former för flickfemininitet och framhåller möjligheten för samkönat begär i sina framställningar av flickrum. Samtliga betonar flickans möjlighet till sexuell agens.
Förutom bildanalyser innehåller avhandlingen analyser av recensionstexter som behandlar respektive konstnärskap.
Detta material har inkluderats för att undersöka hur recensenterna tar emot och skapar mening kring verkens tematik och konstnärliga strategier. Recensionsmaterialet omfattar perioden1989-1997, då konstrecensentfältet var starkt mansdominerat, ett förhållande som gradvis förändras under perioden. Generellt mottas konstnärernas feministiska kritik
med skepsis, där den alls synliggörs. Postmoderna visuella strategier förstås bara i undantagsfall som en utmaning mot traditionella föreställningar om ålder, kön och sexualitet. Ett gemensamt drag för recensenterna är att dela upp verken i en
motsättning mellan yta och djup, där flickaktighet och annat som associeras med flickor förläggs till verkens yta medan andra teman, som ges större vikt, förläggs till verkens djupstruktur. | sv |