| dc.description.abstract | Syftet med denna uppsats har varit att undersöka hur berättande lärare ser på och använder sig av berättelser i
historieundervisning i grundskolans senare år. Ämnet är synnerligen relevant att forska kring då få empiriska
studier inom området hittills har gjorts. Undersökningen har två plan: Ett mer praktiskt där jag har undersökt hur
lärarna praktiskt använder sig av berättelser i historieundervisningen, dels ett mer teoretiskt där jag har undersökt
hur lärarnas reflektion kring berättelsen och dess möjligheter/svårigheter ser ut.
Jag har använt mig av en kvalitativ metod där jag har gjort intervjuer med fyra historielärare och en professionell
berättare. Lärarna i studien har det gemensamt att de alla anser sig medvetet hålla på med berättande i sin
undervisning.
Uppsatsens huvudsakliga resultat pekar mot att berättelsen är ett synnerligen kraftfullt redskap att använda i
undervisning, men att den också kan missbrukas. Den hjälper enligt lärarna bl.a. eleverna att ge kunskaperna
mening och sammanhang vilket leder till en fördjupad förståelse, den väcker empati och den hjälper eleverna att
leva sig in i historien. Men berättelsen löper också risken att bli för fiktiv, att förenkla komplexa historiska
förlopp och leverera stereotypa skildringar av historien. Uppsatsens praktiska resultatdel visar på hur lärarna
använder sig av berättelsen, t.ex. som en motiverande inledning av ett arbetsområde, samt vad de berättar om;
oftast förtätade händelser och spännande personligheter.
Resultatet tyder på att berättelsen borde börja användas mer medvetet av fler lärare och uppmärksammas i skolan
och på lärarutbildningen. Här finns samtidigt ett stort behov av vidare forskning. | sv |
