Tonåringar på diabetesläger - förmåga till egenvård

Abstract

Under de senaste två decennierna har typ 1 diabetes ökat med 50 % bland barn och ungdomar i Sverige. Detta syns t.ex. genom att ca 500 barn i åldern 0 – 15 år varje år får typ 1 diabetes och mer än 95 % av dem som insjuknar debuterar före 25 års ålder. Att ha typ 1 diabetes och samtidigt vara i puberteten underlättar inte möjligheten att hantera sjukdomen med tanke på att denna period för många kan vara svår att hantera i sig, utan att ha en livsstilsjukdom som typ 1 diabetes. Dock måste tonåringen leva med sin diabetes 24 timmar om dygnet och bör därför ha god kunskap och en bra förmåga till egenvård för att kunna ta hand om sig själv och sin diabetes. En god förmåga till egenvård handlar om att kunna mäta sin plasmaglukos, tolka resultatet och utifrån det utföra passande åtgärder. För att en person med diabetes dessutom ska kunna veta att dennes plasmaglukoskontroll är bra behöver den dessutom känna till sitt HbA1c-värde. Anledningen till det är att det är det viktigaste måttet på genomsnittlig plasmaglukoskontroll och tillsammans med plasmaglukosvärdet fås en komplett bedömning av hur behandlingen fungerar. För att få ökad kunskap om ovanstående faktorer och även för att träffa andra i samma situation åker därför många tonåringar med diabetes på diabetesläger, där syftet kan vara att tonåringarna ska lära sig mer om sin diabetes och att ta hand om sig själva. Utifrån denna förståelse var syftet med min uppsats att undersöka vad ett diabetesläger kunde ha för effekter på tonåriga typ 1 diabetikers förmåga till egenvård och HbA1c- värden. Efter ett stort bortfall analyserades i slutändan 10 tonåringars två enkäter och HbA1c- provtest före och efter lägret. Slutresultatet visade att diabeteslägret påverkade deltagarnas förmåga till egenvård och HbA1c. Analysen av enkäterna visade dessutom att den största påverkan och förändringen inte sågs i gruppen som helhet utan för varje enskild deltagare. För dessa verkade det som att den attityd varje enskild tonåring hade till sin diabetes starkt påverkade dennes egen hantering av sjukdomen och tillåtelse till andra att hjälpa till. Sammanfattningsvis kunde resultatet visa att en god egenvård bör inkludera alla delar, d.v.s. att kunna mäta sin plasmaglukos, tolka resultatet och utifrån det göra korrekta åtgärder samt anpassningar till diverse situationer där påverkan på sjukdomen kan vara stor.