dc.contributor.author | Hay Lundstedt, Susann | |
dc.date.accessioned | 2011-06-27T07:11:15Z | |
dc.date.available | 2011-06-27T07:11:15Z | |
dc.date.issued | 2011-06-27 | |
dc.identifier.uri | http://hdl.handle.net/2077/25808 | |
dc.description.abstract | Syfte och metod: Syftet med studien var att undersöka hur föräldrar blir bemötta av
BUP/sjukvården när de söker hjälp då de har ett barn som har någon form av
neuropsykiatriska symtom. Jag ville också undersöka hur bemötandet och kommunikationen
fungerat när en utredning återkopplas till föräldrar, barn och skola. Syftet var också att
undersöka vad för hjälpinsatser föräldrar och barn erbjuds vid återkopplingen och vad av
dessa som varit verksamma för familjerna. Insamling av empirin har skett genom, en intervju
av representant från professionen och fyra föräldrar till barn med neuropsykiatriska diagnoser.
Jag har analyserat resultatet med hjälp av kommunikationsteorin, kristeori, systemteori samt
ett pedagogiskt perspektiv. Dessutom har jag använt mig av tidigare forskning som betonar
vikten av socialt stöd från familjen, föräldrars känsloreaktioner vid barns diagnostisering och
bemötande av dessa samt en studie som har ett liknande syfte som mitt.
Resultat och slutsats: Jag har med mina fem intervjuer fått ett uttrycksfullt material som jag
valt att presentera i en narrativ form. Först har jag låtit representanten från professionen
berätta sin historia som därefter skall jämföras med de fortsatta berättelserna. Valet av den
narrativa formen i resultatdelen var främst för föräldrarna skull, då det gav föräldrarna
chansen att få berätta sina livshistorier och möjlighet för den som läser dem att se helheten
från nödrop till verksamma hjälpinsatser.
I min undersökning om bemötandet från BUP/sjukvården till föräldrar som söker hjälp
framkommer det att många föräldrar inte blir tagna på allvar av professionen. Det kan ta
åtskilliga år innan de får gehör för sin oro. När föräldrarna väl blir tagna på allvar och en
utredning görs på deras barn har återkopplingen många gånger varit bristfällig. Anledningarna
kan vara flera exempelvis, bristande kommunikation, interaktionsproblem mellan system och
kanske rent av bristande kompetens från professionens sida. Av de hjälpinsatser som erbjuds
av professionen råder ingen som helst tvekan om att vetskapen om att barnet har en diagnos
varit det mest verksamma. Det har gett föräldrarna möjlighet att skaffa kunskap om så väl
diagnosen och symtom vilket lärt dem hur de skall bemöta och bemästra
vardagsproblematiken. Det visar sig tydligt bland mina informanter att BUP/sjukvården inte
har ställt upp tillräckligt med att ge denna kunskap till föräldrarna då de har fått sökt och lärt
sig själva med hjälp av litteratur och internet. När det gäller samverkan mellan skola och
BUP/sjukvården så visar den sig vara undermålig då mina informanter själva fått lära skolan
hur de skall bemöta deras barn. Min slutsats är att det saknas samverkan, metoder och rutiner
mellan BUP/sjukvården och skolan samt att BUP/sjukvården behöver förbättra arbetssättet
och sina rutiner vid bemötande och återkoppling till föräldrar, barn och skola. | sv |
dc.language.iso | swe | sv |
dc.subject | Neurospsykiatriska funktionsnedsättningar/-hinder, bemötande, kommunikation, hjälpinsatser | sv |
dc.title | Återkopplingen – en kvalitativ studie om BUP/sjukvårdens bemötande, kommunikationoch hjälpinsatser till föräldrar, barn och skola vid återkoppling av neuropsykiatriska diagnoser | sv |
dc.type | Text | |
dc.setspec.uppsok | SocialBehaviourLaw | |
dc.type.uppsok | M2 | |
dc.contributor.department | Göteborg University/Department of Social Work | eng |
dc.contributor.department | Göteborgs universitet/Institutionen för socialt arbete | swe |
dc.type.degree | Student essay | |