| dc.description.abstract | Sammanfattning
Syftet med mitt arbete har varit att undersöka hur förskolans yngsta barn – de som ännu inte har utvecklat ett
förståeligt verbalt språk, kommunicerar med varandra i leken. Att leken är viktig för barns utveckling och
lärande råder det inom förskolan inga tvivel om. I styrdokumenten för förskolan (Lpfö98) beskrivs leken som en
arena där barnen bland annat får möjlighet att bearbeta tidigare erfarenheter, stimulera sin fantasi och
kommunikation, samt förmåga att samarbeta med andra. Ett av förskolans viktiga uppdrag blir således att
uppmuntra, stödja och utmana barnen i deras lekar. För att göra detta krävs förstås goda kunskaper på området.
Mycket av den tidigare forskning som gjorts på barns lek är fokuserad på äldre förskolebarn, och där ges det
verbala språket stort utrymme. Lekforskare menar att barnen använder sig av det verbala språket för att förstärka
sina lekhandlingar. Mot bakgrund av detta har jag ställt mig frågan: hur kommunicerar de yngsta barnen med
varandra i leksituationer?
Mitt resultat bygger på en observationsstudie av de yngsta barnens lek. Dessa observationer har genomförts på
sju barn på en åldersblandad förskoleavdelning. Samtliga barn som observerats är under tre år. Eftersom
undersökningsgruppen är så pass liten är studien inte generaliserbar, utan gjord med syftet att förstå vilka
möjligheter yngre barn har att kommunicera med varandra när det verbala språket inte räcker till.
Undersökningen går således under kategorin kvalitativ.
Jag fann att yngre barn har stora möjligheter att kommunicera med varandra i leken, trots att de inte har utvecklat
ett förståeligt verbalt språk. Kommunikationen bland de barn jag studerat utgjordes av ögonkontakt,
ansiktsuttryck, känslouttryck, kroppsrörelser, ljud och verbala yttringar. Med hjälp av dessa kroppsliga uttryck
lyckades de på ett skickligt sätt förmedla leksignaler till varandra och förhålla sig till lekens sociala regler. | sv |
