När det ofattbara händer. Om stöd till anhöriga som förlorat en förälder eller ett syskon i suicid

Abstract

Suicid är idag en av de vanligaste dödsorsakerna för män och kvinnor i åldrarna 15-44 år i Sverige. Sedan ett antal år bedrivs omfattande forskning kring suicidprevention, vilken har bidragit till en minskning av suicid. Efterlevande anhörigas situation har dock hamnat mer i skymundan när det gäller forskning, och då i synnerhet unga människor som förlorat en förälder eller ett syskon. Då självmord är ett historiskt tabubelagt ämne kan stödet från vänner bli bristfälligt eller helt utebli, då omgivningen ofta har svårt att förhålla sig till den efterlevande och dennes sorg. Samhällets funktion som stödinstans blir här viktig. Men vilket stöd erbjuds idag de efterlevande? Studiens syfte är att öka förståelsen för dessa efterlevandes situation genom att ge deras egen bild av det stöd de fått respektive vilket stöd de i efterhand beskriver som önskvärt - från såväl det sociala nätverket som från samhället - i samband med och efter förlusten av en nära anhörig i suicid. De frågeställningar vi valt att utgå ifrån är: 1. Vilket stöd har anhöriga som förlorat en förälder eller ett syskon i suicid erhållit, och vilken betydelse upplever de att detta stöd haft för deras sorgearbete? 2. Hur beskriver de själva det önskvärda stödet efter att ha förlorat en nära anhörig i suicid? Metoden vi använder oss av är kvalitativ internetbaserad intervju där var och en av våra fyra respondenter intervjuats i två omgångar, först via e-post (kort narrativ) och sedan via chatt (dialog). De fyra respondenterna var alla relativt unga vid tiden vid dödsfallet och det har för samtliga respondenter gått minst två år sedan förlusten. Intervjuerna genomfördes via Internet. Resultaten analyserades mot bakgrund av tidigare forskning och litteratur samt Cullbergs kristeori, Bowlbys separations- och sorgmodell, Stroebes och Schuts pendlingsmodell samt begreppen skuld och skam. Vi fann genomgående likheter i de fyra respondenternas beskrivning av både det individuella sorgearbetet och stödet utifrån. Trots att viktigt stöd erhållits från vänner och/eller familj, har detta inte täckt behovet. Samtliga har på ett eller annat sätt varit i kontakt med samhälleliga stödinstanser. Dock framträder bilden av en brist på beredskap, strategier och kontinuitet när det gäller samhällets hjälp till de som mist en nära anhörig i suicid. Någon form av samordnande kriscentrum hade kunnat spela en viktig roll i stödarbetet. Vi fann dessutom belägg för att den internetbaserade metod vi använt oss av var funktionell och uppskattades av våra respondenter, som fann en trygghet i både den självvalda anonymiteten och i procedurens enkelhet.