Diagnosens förtjänster? Diagnosen ADHD/DAMP funktion för lärare, elever och föräldrar.

Abstract

Sammanfattning: Syftet med studien är att undersöka diagnoserna ADHD och DAMPs förtjänster för elever, föräldrar till dessa elever samt lärare. Jag undersöker vad de vinner på diagnostiseringen och vilken funktion diagnosen fyller. Detta gör jag mot bakgrund av den debatt som existerar kring diagnosernas för och nackdelar, samt den ökningen av diagnostiserade barn vi ser i skolan just nu.

För att finna svar på mitt syfte och mina frågeställningar har jag valt att analysera tidigare studier med samma syfte, sammanställa deras resultat för att analysera detta utifrån Foucaults makt- och normaliserings teori.

Resultatet visar att diagnosen för många lärare fungerar som ett medel för ökade tillgång till resurser och en förklaring till varför de inte lyckas med sin undervisning. Även för föräldrar fungerar den som en förklaring som förminskar känslan av skuld. För eleverna fungerar den som ett medel för att få ökad förståelse och möjlighet till en mer individualiserad form av undervisning. Det som framkommer som negativt är att diagnosen i sig inte alltid för med sig de ökade resurser och att undervisningen inte förändras. Dessutom kan diagnosen ge eleven en negativ stämpling som de sedan bär med sig. De förändringar som görs och som har betydelse för barnen med denna typ av problem kan vidtas även utan en ställd diagnos.

I skolan pågår en strävan efter att alla elever ska följa en norm som inte alla lyckas nå upp till. De disciplinära metoder som används för att uppnå detta vänder på upplevelsen av det individuella som något positivt till att istället bli negativt. En diagnos ger en förklaring till problemen och därmed upplevs som befriande för alla och den förstärker på så vis makten. Namngivningen av ett tillstånd som diagnoserna ADHD och DAMP och den kunskap som finns kring gör att den blir verklig men det är inte diagnosen i sig som är lösningen på problemen.